För mer än trettio år sedan skrev Salman Rushdie romanen Satansverserna och fick en fatwa mot sig. För ungefär ett år sedan hann den i kapp honom och han knivhöggs svårt, men överlevde. I denna artikel från finska Yle sammanfattas (på svenska) muslimers försök att påtvinga världen sin syn på en rättmätig världsordning: ”Irans högste andlige ledare ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa över honom och alla som hade med boken att göra. Sedan dess har bland annat en översättare mördats, en annan skadats och en förläggare skjutits.”

Detta vansinne, som ter sig fullständigt oförklarligt för den mindre insatte, är alls inte oförklarligt. Det är ett ondskefullt medel för några muslimska potentater och regimer att hävda sina intressen och ge sig själva en auktoritet som de annars inte skulle ha:

”Det var 1988, tio år efter att Irans högste andlige ledare ayatollah Khomeini kom till makten genom revolutionen. Men inget hade blivit som han hade utlovat, kontroverserna rasade för fullt.

Boken Satansverserna kom nästan som på beställning: nu skulle man fördöma författaren och bannlysa boken. Så ville man visa att det var det iranska folket som försvarade världens muslimer.

Khomeini skapade en ledarroll för den muslimska världen åt sig själv.”

Hitler skrev Mein Kampf och skapade en ledarroll åt sig själv som gav honom möjlighet att föröda en stor del av Europa. Att han fick den möjligheten berodde på att man – den tidens politiska och massmediala värld – tog honom på allvar i stället för att sätta honom i fängelse för gott. Det är i viss mån förståeligt. Det tyska folket var utfattigt och det pågick gatustrider i Tyskland.

Men varför ta de självutnämnda muslimska ledarna på allvar? De har visserligen tillgång till några galningar som går deras ärenden, men polisen i EU:s länder har blivit allt skickligare på att avslöja dem redan i deras tidiga planerande av sina dåd.

Men det finns en viktig anledning att ta, eller låtsas ta, dem på allvar: Alla de som förbittrat skyller egna och den egna gruppens tillkortakommanden och misslyckanden kan använda muslimernas hat för att rättfärdiga sitt eget: Se! Hör! Så är det! De säger sanningen om våra usla samhällen!

Så har Khomeini överallt i Europa, liksom i andra västländer, tillgång till villiga medlöpare.

Liksom Khomeini startade sitt korståg mot väst för att förhöja sin egen status och ge sig själv ett ärende, kan alla de som i vårt och i andra länder är förstående för muslimernas krav, smycka sig själva med den status som följer den som utger sig för att kämpa för något slags social rättvisa.

Alla de som säger sig värna tryckfriheten men samtidigt vänder sig mot koranbränningar såsom varande olämpliga, närmast osedliga, värnar alltså mer om teokratiska staters och deras självhärskares intressen än om varje medborgares rätt att uttrycka sitt misshag mot en avskyvärd religion. Anser dessa ordningens väktare – Carl B Hamilton, Märta Stenevi, Ardalan Shekarabi, Mohamad Hassan, Ulf Kristersson m.fl. – att islam är värd att försvara och därför ett förbud mot koranbränningar är berättigat? Ulf Dahlsten har visserligen skrivet en kritisk text med kvalificerat innehåll, men inte heller han besvarar denna fråga.

De som av föregiven omsorg om en minoritet – muslimerna – men i själva verket, för att skydda intoleranta, odemokratiska regimer, vill begränsa yttrandefriheten är farliga. Säg att de får sin vilja fram och förbud mot koranbränningar – och andra religiösa symboler, väl, införs – kommer då allt därefter vara lugnt? Kommer inte ytterligare krav att framställas med motiveringen att muslimer annars kommer att fortsätta vara diskriminerade?

Deras – muslimernas i väst – situation är enbart den föregivna anledningen; den verkliga anledningen till krav på stopp för koranbränningarna är muslimska ledares önskan att hända sig själva och sina länders intressen.

Hur kommer det att gå? Jag tror inte det blir något förbud. Den helt omotiverade känsla av skuld inför mindre utvecklade länder, varav en del muslimska, som så länge har styrt (eventuellt) ”tänkande” och ställningstagande i vårt och andra länder, håller på att försvinna. Vårt välstånd, vår demokrati och vårt kunnande har vi själva skapat. Vi har inte knyckt det från någon. Det har om inte annat varit omöjligt. Det har inte funnits något att stjäla.