”Efter Segerstedts bortgång, och då svenska media ej längre behövde frukta Tyskland, frigjordes en ström av artiklar. På många håll i världen dök samtidigt hans namn upp; exempelvis BBC kommenterade Segerstedts bortgång i sin europautsändning på påskdagen 1945: ‘Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade. Han tillhörde dem som bli martyrer eller hjältar. Det var täta pilskurar kring Torgny Segerstedt under hans kamps dagar, det vajar seger- och fredspalmer över hans sista läger´.” 

(Citerat ur Wikipedias artikel om Torgny Segerstedt)

Segerstedt kritiserades för sin ihärdiga kritik av nazismen under dess storhetstid – och hyllades för denna samma kritik sedan nazismen inte längre var farlig.

Richard Jomshof har fått mycket kritik för följande (och liknande) uttalanden:

”Jag håller med om att vi behöver en ‘bredare dialog’, en dialog om hur vi demokratiserar den muslimska världen. Eller varför inte en dialog om islam, denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed.”

Rädslan för islam och dess hantlangare får nu många att huka sig och hålla tyst på samma sätt som de flesta gjorde under nazismens storhetstid.

Följaktligen utsätts Jomshof för mycken kritik.

Islam kommer inte att försvinna som nazismen. Det handlar ändå om ett slags religion med månghundraårig historia. Med stigande kännedom om dess historia och förståelse för att läran också fungerar som en sammanhållande ideologi för alla de intressen som hatar väst och västerländska värderingar, kommer allt fler att skjuta den ifrån sig som något bisarrt och egendomligt. Den kommer varken vara lockande eller skrämmande utan i stället ses som något slags historiens kvarlämnade kuriosa.

Och Jomshof kommer att hyllas för sitt mod.