Organisationen Open Doors, som kartlägger förföljelsen av kristna, har kommit med sin årliga rapport. Av den framgår att de länder, som just nu attackerar svenska ambassader och kritiserar Sveriges lag om yttrandefrihet, tillhör de länder där kristna har det som allra svårast. Den religiösa grupp som kräver särskild respekt är alltså den grupp som minst respekterar andra. Ändå har representanter för de kristna samfunden i Sverige tagit på sig rollen som islams beskyddare. Tanken är väl att det ska visa hur duktiga de är på att vara goda och ”vända andra kinden till”. I själva verket visar det bara att de är ryggradslösa hycklare.

Bland de länder där kristna utsätts för värst förföljelse finns Jemen, Iran, Afghanistan, Pakistan, Somalia och Syrien. Länder som idag kräver att Sverige ska vika ner sig för krav på hädelselagar, annars… – och som får stöd av svenska kristna. Nyligen skrev tio kristna ”profiler” (det kallas så när det handlar om folk som är anses lite mer märkvärdiga än vanliga medborgare) en riktig drapa om muslimers oerhörda utsatthet i Sverige. Varför skriver de inte om kristnas situation i de muslimska länderna som hotar oss?

En anledning, tror jag, är att det anses fint bland kristna företrädare att se till andra grupper än den egna i första hand. Katolska kyrkan lider också svårt av den sjukan, med en påve som fördömer brännandet av en bok men är tvärtyst om hoten mot ett helt land, men de svenska kyrkorna är nog värst. Hela Sverige lider ju av samma problem, att det är viktigare att värna främlingar än de egna.

Den inställningen strider egentligen mot allt som är naturligt. Det naturliga för människor är att värna sina närmaste, det handlar om självbevarelsedrift och överlevnad, men i Sverige har vi i decennier fått inbankat i oss att vi hellre ska värna människor från andra länder och andra kulturer – gör vi inte det är vi främlingsfientliga och exkluderande.

För 15-20 år sedan hade jag en diskussion om just den saken med en kristdemokrat som jobbade som lokalpolitiker i en mellanstor stad. Hon visste inte hur väl hon ville exakt alla utom just medborgarna och när jag sa att jag ansåg att den som är född i Sverige och har jobbat och betalat skatt här under hela sitt yrkesverksamma liv borde ha rätt till högre pension än den som kommer utifrån och aldrig har bidragit till samhället blev hon mäkta upprörd.

”Så kan man ju inte resonera! Ska folk belönas bara för att de är födda i ett visst land?” utbrast hon indignerat.

”Det är inte frågan om någon belöning”, förklarade jag, ”utan om att den som bidrar också måste få ta del av det han eller hon betalat in till statskassan. Det är det samhällskontraktet handlar om”.

Hon såg på mig som om samhällskontraktet var något helt främmande för henne och förstod inte alls vad jag menade. Hon förstod dock att jag behövde förmanas och undervisas och fortsatte i en ton som man använder till en tvååring när man ska förklara varför det är dumt att vräka i sig fyra kokosbullar före lunch:

”Det måste ju finnas en rättviseaspekt! Det är helt enkelt inte rättvist att göra skillnad på människor”.

Jag dristade mig då att fråga henne om inte hon skulle kunna tänka sig att gå ner i lön så att det blev mer rättvist mellan henne och den som tömde papperskorgarna på hennes kontor, men se det tyckte hon inte alls.

”Det är väl ändå inte samma sak! Jag har faktiskt utbildat mig och min lön är helt rimlig för den utbildningen jag har!”

”Du menar alltså att det vore orättvist om en person som inte gått samma utbildning fick lika hög lön som du?”

”Ja naturligtvis!” utbrast hon förnärmat.

”Men då håller du alltså med mig om att den som arbetat och betalat in skatt bör få mer i pension än den som inte gjort det? För om du tycker det är orättvist att en person, som aldrig bidragit till samhället eller skatteintäkterna får lägre lön än en som betalat skatt hela livet så måste du väl tycka det är orättvist att din städpersonal har lägre lön än du, bara för att du har en hög utbildning?”

Det tyckte hon inte. Däremot tyckte hon att vi hade pratat färdigt om saken. Och eftersom hon sannolikt inte var fullt så trög som hon verkade kan jag bara hitta en orsak till hennes bristande logik: I hennes värld var det finare och godare att värna människor från andra kulturer än från den egna.

I samma skeva värld lever de kristna ”profilerna” som vänder ut och in på sig själva för att uttrycka sitt stöd för islam att det är finare än att fördöma förföljelsen av den egna gruppen. Om de tror att det ska ge dem en särskild plats i himlen, eller om de bara är intresserade av att sitta i mediernas finsoffor, vet bara de själva.

Foto: Moské i Mogadishu, wikimedia commons