Gudrun Schyman, vid tillfället ledare för det politiska partiet Feministiskt Initiativ, kände sig i augusti 2017 manad att ta sig till Medborgarplatsen i Stockholm för att stötta de små utsatta afghanska pojkarna som på eget bevåg, och i strid mot alla ordningsregler och demonstrationslagar, hade ockuperat den offentliga ytan under flera veckor.

I en för tillfället noga utvald och lämplig klädsel ville hon klappa de små stackars fattiga och ensamma invandrarkillarna på kinden för att visa att hon fanns till, hon fanns där för dem.

Bara detta borde ha fått alla de vuxna afghanska männen på Medborgarplatsen att skräckslagna fly för sina liv tillbaka till Iran, varifrån de kom. Men de härdade ut, deras önskan att få stanna i Sverige var starkare än den naturliga instinkten att fly för livet från denna uppenbart galna och förvirrade kvinna.

Så de lät sig klappas, som små hundvalpar i en kennel, av den gamla övervintrade kommunisten och feministen. Vilket påvisar en mental styrka som jag måste beundra dem för.

Gudrun Schyman är själva sinnebilden av den totalt urspårade feminismen. Hon är dess sanna ansikte.