Meningen är att den här texten ska drypa av fördomar och förakt mot psykiatrin som jag inte vet något annat om än att jag betalar för den samt att den är en av de skrikigaste och självgodaste avdelningarna inom det välfärdsindustriella komplexet. Med skrikigaste och självgodaste menar jag att den i jämförelse med de andra avdelningarna lyckas framställa sig själv som den mest förtryckta av alla offerkategorier. Jag vet hur psykiatriker ser ut när de kommer på att de lider värre än andra. Deras mun förvrids i ett trotsigt men ändå undergivet falskt leende som betyder att just det faktum att de så storsint utstår sina orättvisa plågor är själva beviset på deras överlägsna godhet som människor.

Det är ingen skillnad på klienterna och funktionärerna eftersom båda sorterna är kvinnor och båda anser sig mest misshandlade av omvärlden i den samhälleliga hackordningen. Så här ser de ut enligt ett reportage den tredje augusti i Dagens Nyheter. En bild visar klienten Jenny, en annan divisionschefen Pernilla, en tredje ordföranden Kristina och den fjärde forskaren Linda.

De ser likadana ut och det är precis vad de är. Arga är de också eftersom de är så förtryckta, självklart mest av män. Tänk dig att möta ett gäng sådana en mörk kväll. Jag kan förstå varför före detta LO-ordföranden Stig Malm valde just det ord han gjorde för att beskriva deras onda genius.

Dagens Nyheter inleder med klienten Jennys livslånga kris som beror på att hon bor i Gällivare där det till skillnad från i Luleå, som ligger tjugofem mil därifrån, inte finns sådan terapi som är det enda som biter på Jennys sjuka som numera heter emotionellt instabilt personlighetssyndrom men är mest känd under sitt gamla artistnamn borderline. Varför dessa tjugofem mil får en sådan förödande inverkan på Jennys öde avslöjas inte. Troligen handlar det om en landstingskommunal, det vill säga regional, upphandling av färdtjänst där transporter över tjugofem mil inte ersätts av regionen och Jenny själv inte anser att hon ska ta av sina bidrag för att betala taxi till den dialektiska beteendeterapin, DBT, i Luleå. Hon har ju sina sociala rättigheter, eller hur?

I vilket fall som helst lider Jenny hellre hemma i Gällivare än hon tar sig till DBT:et i Luleå. Förresten har hon ”under stora delar av livet” mått psykiskt dåligt och haft ätstörningar i olika former. Hon har gjort självskadebeteende flera gånger, tydligen som hämnd på regionen för att ”det var läskigt att söka vård” vid tjugofyra års ålder men upplevde att hon inte fick vård och därför tog två medicinska överdoser ty ”situationen var utom hennes kontroll”. Men det hjälpte inte. Det kom ingen färdtjänst i alla fall.

Men ”åren bara springer förbi” och hennes ”liv går till spillo” vilket är regionens fel eftersom hon hade fått dialektisk beteendeterapi, DBT, för flera år sedan om det bara funnits mindre än tjugofem mil bort och då hade Jenny inte behövt lida för att alla kompisar skaffar barn och köper hus. Kanske hade hon till och med haft ett sparkonto vilket hon inte har eftersom hon har varit sjukskriven hela sitt vuxna liv (utom just nu då hon har ett ”jobb” på en gruppbostad inom handikappomsorgen).

Kort sagt är Jenny helt begripligt både ledsen och arg. Sabla region som svikit Jenny.

Fast det är ju inte riktigt regionens fel för divisionschefen Pernilla har minsann gjort allt hon kunnat. Hon har bara sex psykiatriker och ”det finns inte några grupper där vi inte har en utmaning”.

När Jenny inte fått terapi på sex år blev hon oväntat bättre. Hon hade lärt sig att delvis ”kontrollera sina impulser” och fick åka på ny bedömning i Boden. Det var ett streck i räkningen, förklarar Pernilla, för regionen hade inte något vårdprogram avseende dialektisk beteendeterapi, DBT, för patienter med just den grad av impulskontroll som Jenny visade. Lika bra det, sa Jenny uppgivet. Hon visste inte om hon skulle orka pendla de tjugofem milen från Gällivare till DBT:et i alla fall.

Ordförande Kristina har det inte lätt ty medlemmarna har låga löner och dålig arbetsmiljö vilket ger en tuff arbetsbelastning ”särskilt på mindre orter”. Vårdcentralerna känner sig ”handfallna” inför psykfallen om de tvingas möta och behandla barn och unga med psykisk ohälsa. Det behövs förstås mer pengar men, suck, psykosocial kompetens prioriteras inte i glesbygdens hälsosystem. Det är någons fel, men man vet inte säkert vems.

Forskaren Linda menar att regionerna måste höja blicken och låta psykiatrikerna och psykologiska fatta de strategiska besluten. Annars kan de inte tillräckligt kan påverka verksamheten. Hon förklarar att det behövs en ”jämlikt inkluderande ledningsstruktur” för att det ska bli ”patientsäker vård”.

Det välfärdsindustriella komplexet är en floskelmaskin, så mycket är tydligt.