En sak vet man ganska säkert. Jag har gjort sanningskontroll med några bekanta vars intellektuella kvaliteter övertygar åtminstone mig. Det tycks råda konsensus om att Sverige, om man får göra en obetydlig förenkling, har två sorters invandrare.

Den ena sorten består av ambitiösa människor som vill förkovra sig i det svenska och därför går på SFI och försöker hitta arbete så att de ska slippa gå ned sig i bidragsträsket. Jag träffar sådana invandrare mest i olika serviceyrken och finner dem mycket tillmötesgående och flexibla. En gång lämnade jag in ett par skor på halvsulning hos en armenier. Han var mycket angelägen att göra rätt så när det kom till betalning frågade han ordentligt ”om jag var med i momsen”. Jag såg en oväntad chans och förnekade medlemskap. Jag är övertygad om att han lagt på tjugofem procent på fakturan om jag hade inte så osolidariskt mot den svenska staten hade förnekat tillhörighet till momskretsen. Det kan man inte skylla armeniern för.

En annan grupp invandrare av liknande slag som jag tyvärr träffar alltför ofta driver bilverkstad på Roslagsgatan. Min bil är sexton år gammal och kräver reparationer i proportion. När jag svänger ned till verkstadens källarplan brukar fyra, fem av syrierna ställa sig på en välkomnande rad och le mot mig eftersom jag troligen är deras bästa kund. Jag möts aldrig av några hinder i form av andra bokningar utan det är fullservice från första stund. Det är klart att ständigt återkommande kunder med upprepade besvär ska beviljas särbehandling, det har de svenskbemannade märkesverkstäderna inte begripit.

Det är sådana invandrare vi vill ha. Den statliga propagandan från år 2015 om att alla flyktingar egentligen var hjärnkirurger och plasmafysiker som skulle rädda den svenska välfärden var det väl aldrig någon som trodde på men om flyktingarna i stället hade beskrivits som vänliga och flitiga arbetsmyror med en ibland elastisk inställning till skattereglementet så hade man väl, som svensk, trott på berättelsen och hälsat migranterna med uppskattning.

Men just här manifesterar sig mitt problem. Alla migranter är inte sådana idealflyktingar. En del är just sådana störningsmoment som man numera bara behöver öppna en tidning eller slå på statstelevisionen för att hela tiden bli påmind om. Är de inte mördare och knarklangare så är de bidragsbrottslingar eller välfärdskriminella och i vilket fall som helst tål de inte de skattebetalande svenskar som försörjer dem.

Mitt problem är att varken jag eller någon annan som jag talat med har minsta uppfattning om antalet migranter som befinner sig i den första, den önskvärda, kategorin och hur många som tillhör den andra som Sverige, om man ska lägga korten på bordet, helst skulle vilja vara utan.

Jag menar att detta är en fundamental fråga. Tänk om alla vi invandringsskeptiker på denna och andra sajter i själva verket har fel och att de svenska invandrarna i själva verket, som Dagens Nyheter tror, till nittiofem procent består av folk som syrierna på Roslagsgatan. Eller tänk tvärtom.

Den som verkligen skulle kunna lämna vederhäftiga besked i denna viktiga fråga vägrar att göra det. Det är staten, kanske i form av Brå. Om staten ville så skulle den kunna avdela några duktiga utredare under något halvår för att få ett tillförlitligt svar. Men det gör inte staten.

Jag tror att blotta faktum att staten inte genomför en så angelägen och enkel åtgärd är signifikant. Kanske tänker jag fel men det känns som om statens uraktlåtenhet inte precis är slumpmässig. Man merkt die Absicht und man ist verstimmt, som Goethe så insiktsfullt uttryckte det. Om staten inte tar reda på något viktigt som är lätt att ta reda på så beror det på att staten inte vill veta svaret, troligen för att den har starka misstankar om att den inte skulle gilla svaret.

Därför tror jag illvilligt nog att de syriska kamraterna på Roslagsgatan liksom min persiska ständigt arbetande och obegripligt pladdrande frisör är undantag.