Dalasocknen Nås, sex och en halv mil nordväst om Borlänge, är hos åtskilliga svenskar känd, åtminstone till namnet, tack vare Selma Lagerlöfs framstående roman i två delar, Jerusalem I och II (1901–1902). Dubbelromanen är inspirerad av en verklig förlaga och handlar om en grupp Nåsbor och deras utvandring till Jerusalem år 1896.

Under åren 1918–1925 filmatiserades boken fyra gånger för Svensk Filmindustris räkning under ledning av bland andra den legendariske regissören Victor Sjöström, och 1996 av den Oscarbelönade Bille August, först för vita duken och ett år senare som TV-serie om fyra entimmesavsnitt i SVT.

Under slutet av femtiotalet dramatiserade Rune Lindström första delen av dubbelromanen, Jerusalem – i Dalarne, till pjäsen Ingmarsspelen. Sedan urpremiären den 4 juli 1959 har dramat framförts varje sommar i det gröna på nöjesplatsen Storänget i Nås, förutom Coronaåren 2020 och 2021.

Själv fick jag för första gången chansen att se Ingmarsspelen i år, i regi, för 20:e året, av Martin Lindström. I programbladet, som såldes av bygdens ungdomar (bilden), berättas om orsakerna som ledde till Jerusalemfararnas avresa från Nås. Här kan man bland annat läsa att de ”greps av en väckelse och beslöt att utvandra” till den heliga staden på uppmaning och under ledning av predikanten Helgum. Hans verkliga namn var Olof Henrik Larsson, ursprungligen fiskare från Bohuslän, och kom till Nås 1889 från Chicago för att predika. Mot honom ”står den unge Ingmar, som blir trogen hemmet och gården men som måste överge sin käresta, Gertrud. Hon står en tid under onda naturkrafters inflytande och vill då hämnas på Ingmar. Men slutligen förlåter hon honom och följer sin tidigare kallelse att resa till Jerusalem.” (Både Ingmar och Gertrud är fiktiva personer, men baseras på verkliga förlagor.)

Den väl spelade och regisserade pjäsen lever med glans upp till det som utlovas i programbladet. Tro, kärlek, hopp, frihet, blåögdhet, plikt, rötternas betydelse och de själsliga konflikterna gestaltades övertygande i dramat. Som nämnts ovan ansluter sig Gertrud i slutet av skådespelet, som i verkligheten, till de andra Nåsbor som oklokt nog lämnade allt bakom sig för ett liv i det okända, långt borta i en tillvaro kantad av armod, ständiga värmeböljor och grasserande sjukdomar. Dessa 37 svenskar (22 barn och 15 vuxna) kom att förenas med ”The American Colony” och utgjorde en viktig del av den. Kolonin bildades 1881, ledd av norskfödda Anna Spafford, som utvandrade till Jerusalem från Chicago tillsammans med trettitalet medlemmar i en metodistförsamling.

Några år in i det nya århundradet stärktes, trots alla motgångar, kolonins ställning i staden tack vare bönderna från Nås. Detta underströk etnologen Mogens Bähncke och kultursociologen Birgitte Rahbek i sin bok Tro og skæbne i Jerusalem från 1996. De skrev: ”Det var svenskarnas hårda arbete som lade grunden för det välstånd som kännetecknade kolonin. Det fanns bostäder, mat och kläder till alla. Kolonins organisation fungerade bättre och bättre. De flesta kände sig lyckliga.”

Hade Mona Sahlin, som år 2002 hävdade att Sverige inte har någon kultur (i den ökända intervjun* i turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturks), varit på plats medan Ingmarsspelen pågick i år (30 juni – 4 juli) hade hon kunnat läsa de två danskarnas citat på fotoutställningen som försiggick parallellt med föreställningen. Med andra ord, för att vara övertydlig, då hade hon kunnat dra slutsatsen att det flyter i gemene svensks ådror en kultur av nit och slit oavsett var han eller hon befinner sig.

Hade den före detta statsministerkandidaten Sahlin närvarat under denna sommar i byns nöjespark, Storänget, precis vid Västerdalälven, hade hon lagt märke till den oklanderliga organisationen omkring föreställningen. Det såldes enkla och billiga regnmantlar á 30 kr styck ifall att…; en väl synlig och informativ karta om stånden och andra aktiviteter mötte besökaren vid ingången till nöjesparken; en gasdriven myggfångare var på plats vid scenen för att förhindra olägenhet för publiken; med mera. Det är inte många av jordklotets folk som har denna kultur av organisationsförmåga, kära Mona.

Hade du tillhört vårt sällskap när vi besökte Storänget för att se skådespelet tillsammans med hundratals andra, från när och fjärran, så skulle du ha märkt hur alla upplevde en påtaglig trygghet och ett lugn. Besökarna behövde varken vara på sin vakt eller exempelvis låsa sina cyklar. Vakter eller säkerhetspersonal skulle ha varit överflödiga. Ty att i onödan misstänkliggöra andra människor hör inte till svenskens kulturkarta. Visste du inte det Mona?

Under pausen hade du kunnat njuta av en god kolbulle gräddad på plats. Denna gamla skogsarbetarrätt liknar en sorts pannkaka med rimmat fläsk och lagas i stekpanna över öppen eld (bilden).

Kolbulle är en äkta nordisk klassiker som ingår i den svenska husmanskosten. En husmanskost, som när den är ”omsorgsfullt och kärleksfullt tillagad”, enligt den berömde och väl bereste kocken Leif Mannerström, ”hör till det godaste och nyttigaste man över huvud taget kan äta”**. Vad genmäler du, Mona, till denne skicklige yrkesman som är stolt över sitt lands kök?

Under den halvtimmeslånga pausen skulle du också ha hunnit utnyttja ett gyllene tillfälle att införskaffa diverse handgjorda alster, framställda av hantverkare på plats. Vad sägs om en vacker svepask (bilden) i tunt spån av hantverkaren Lars Norén, att exempelvis förvara knäckebrödet i? Bröd har svenskarna bakat under minst 1800 år. Det vet vi tack vare de små förkolnade kornbullar från 200-talet som påträffats på Helgö i Mälaren. Sveptekniken som hobbyhantverkaren Lars Norén använder föddes inte säkert i Sverige, men fyndet av en svepask i det norska Osebergsskeppet från 800-talet skvallrar om att tekniken har brukats i Norden åtminstone sedan vikingatiden. Och Sverige tillhör Norden som du vet, Mona.

Innan du skulle ha skyndat dig tillbaka till själva föreställningen så skulle du ha hunnit beundra och möjligen inhandla ett par, med en svensk-nordisk teknik, tvåändsstickning kallad, framställda vantar av garn spunnet för hand som man gjorde i förgångna. Dessa gedigna plagg skulle ha skyddat dina kontorshänder väl från kommande vinterkyla. Kan det vara som så, Mona, att ett beständigt och väl utfört arbete, såsom dessa vantar, är ett resultat av en välskriven sekvens i svenskens kultur-DNA? Har kylan något att göra med det? Det är värt att fundera på Mona.

För övrigt, hade du kunnat betala hantverkarna med en svensk utvecklad applikation kallad Swish. Som du vet är dina landsmäns sinne för praktiska uppfinningar och innovationer väl känd sedan sekler tillbaka. Det kallas också kultur, Mona.

Efter pjäsens slut hade du kunnat fråga regissören Martin Lindström om hur de kan ha råd med en så stor ensemble. Då skulle du ha fått till svar att sedan Ingmarsspelen startade har det varit brukligt att statisterna, dansarna och vissa av skådespelarna är amatörer – men ändå lysande i sina roller – från Nås med idag knappt 900 invånare och grannsocknar. Nå, En av huvudrollsinhavarna i pjäsen, Byns Mats Larsson, är från orten och det är även ordföranden för den ideella förening som är huvudman för Ingmarsspelen, professor emeritus Curt Tysk. Föreningens verksamhetsberättelser ligger för övrigt tillgängliga på nätet. Att svensken i gemen organiserar sig i föreningsliv, oavsett social rang, är fortfarande en stark tradition i Sverige, mer än i många andra länder. Ett rationellt samarbete i föreningsform och allmän öppenhet är också kultur. Medge det, Mona.

Under blott tre timmar i en liten by långt bort från huvudstaden, där du och dina oikofoba likar trumpetar ifrån att Sverige är kulturlöst, skulle du ha kunnat uppleva en liten bråkdel av det svenska folkets urgamla kulturkynne.

Hade du varit på Storänget den 1 juli i år, tillsammans med mig och min fru, så skulle vi ha berättat för dig att det är just där som Byns Mats Larsson brukar leda de färgglada midsommarfestligheterna med hundratals besökare, varav flertalet barn och vuxna klädda i vackra dräkter från Dalarna. Men sådana inhemska månghundraåriga seder och bruk är ”töntiga saker” i dina ögon, vilket du basunerade ut i ovannämnda intervju. Tillåt mig påminna dig, Mona, att det är de kulturer som du har hyllat som, i deras sämsta uttryck, håller på att förgöra Sverige. Men hoppas ändå att allt som har hänt sedan 2002 har fött insikten hos dig att utan svenskarna och deras högst levande kultur – inget Sverige!

—————————-

* På en fråga om svensk kultur ställd av Euroturks skribent Ayda Aksakal i intervjun svarade Mona Sahlin följande: ”Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton, och sådana ’töntiga’ saker.”

** Leif Mannerström, Husmanskost, Prisma, Göteborg 2006. S.6.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan 30 år invandrad berb från Algeriet och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.