I tisdags (18/7) var Göran Greider värd för Sommar. Han inledde med att spela Beatles och Cornelis Vreeswijk. De var programmets bästa inslag.

Greider är trevlig och han har ett eget språk, befriat från schabloner. Han är också helt skamlöst inkonsekvent. Han säger att han inte tycker om att tala om döden – och så gör han det, länge. Det är också sympatiskt, eller i alla fall roande.

Befriat från schabloner är däremot inte hans tänkande. Det är alldeles fullt av stelnade föreställningar. Det han sade om dagens samhälle kunde lika gärna vara sagt om tjugutalets, eller förra sekelskiftets. Så allmänt var det.

Det onda var kapitalismen – aldrig beskriven, bara självklart framställd som det onda. Mot detta onda stod den goda socialismen, lika självklart utan någon beskrivning.

I stället för en någorlunda rättvisande beskrivning av dagens samhälle och en analys och kritik av detta samhälle, bara dessa tomma begrepp. (Han kan däremot beskriva det sextiotal i vilket han växte upp.)

”Människor strömmade in från Jugoslavien och Turkiet, eller från Norrbotten. De fick jobb, kom in i samhället. Och jag hälsar nu till Senol, Damir och Eilar, barn till dem som tvangs flytta från hemländer och hemtrakter i hopp om ett bättre liv.”

Tre namngivna invandrare. Det är hans behandling av invandringen – utöver namnen, ingenting. Kan någon avslöja sig mer, bli naknare? Detta är alltså hans beskrivning av dagens samhälle. Invandringen finns inte ens som begrepp. Det finns bara några enskilda öden, inte ens beskrivna, bara namngivna.

Greider gör det lätt gör sig. Så snart han anar något svårt, något också för honom besvärligt, viker han undan. Utan denna flykt från verkligheten skulle han inte kunna påstå sig förstå den. Han behöver inte ens besvära sig med att föreslå något för att förbättra detta av kapitalism plågade samhälle. 

Hans inledande berättelse om sin sjukdom och sjukhusvistelse visar honom däremot från hans bästa sida. Han är detaljerad, beskriver inträngande och utan självömkan, faktiskt med en del humor, sjukdomen och behandlingen:  ”Och att ett bra tag tvingas knalla runt med en rullator gav insikter – plötsligt fattade jag att vi med rullatorer är ett helt litet folk!” 

Han gör också en observation som jag delvis kan instämma i: ”Jag menar att all politik har utarmats dramatiskt de senaste trettio-fyrtio åren. Därför att politiken inte längre genomströmmas av utopier, visioner, litteratur.”  Politiken har utarmats, det är sant, Men det beror inte på att den saknar ”utopier, visioner, litteratur” Vi har helt enkelt fått mer obildade politiker. Så visst, litteratur saknar de säkert. Utopier och visioner har de däremot. Tänk bara på allt larm som kampen mot klimatförändringen lockar till.

Här är hans program utskrivet.