BIRGITTA SPARF: Sverige är inte längre en stormakt

Alla verksamheter som på ett eller annat sätt arbetar med att fördela ekonomiska och sociala förmåner, av Patrik Engellau på DGS benämnt Det välfärdsindustriella komplexet, är en sektor som ständigt växer. Enligt Engellau i takt med att verksamheterna hittar, eller själva uppfinner, nya svaga grupper i behov av vårt stöd.

Alla nedskärningar i anslag möts, av naturliga skäl, alltid av starka protester från alla dem som livnär sig på att dela ut andras pengar, alltså oss skattebetalares, till olika välgörenhets- och utvecklingsprojekt här hemma eller ute i världen.

I en osignerad ledare i DN 230716, oberoende liberal-socialistisk, kritiseras M-regeringens aviserade nedskärning av biståndet till SIDA, från nuvarande en procent av BNI årligen till 0,85 procent. Alltså en minskning från 56 miljarder till 47,6 miljarder.

Enligt DN tycks enprocentsmålet för biståndet vara ristat i sten. Sverige får absolut inte frångå sina internationella åtaganden. Och framför allt inte nu, tidpunkten är helt fel. Visserligen har jag svårt att föreställa mig vilken tidpunkt för nedskärningar DN skulle anse som rätt, men det lämnar vi därhän.

DN delar storhetsvansinnet, den rent befängda uppfattningen att hela världen står och faller med Sveriges bistånd. Ett stort land med en liten befolkning på drygt 10 miljoner, varav 1,3 miljoner i arbetsför ålder inte förmår försörja sig själva utan lever på inhemskt bistånd, har alltså ansvar för hela världens väl och ve.

Så har det varit sedan mitten av 1970-talet, så det är inget nytt, och den uppfattningen är nu så cementerad att knappt någon ifrågasätter den.

DN darrar inte på manschetten inför jämförelser med länder som Kina och Ryssland, med 1,4 miljarder respektive 147 miljoner invånare:

”Både Kina och Ryssland tävlar om att vinna människors hjärtan globalt. De använder ekonomiska investeringar för att påverka hur de uppfattas i andra länder. Kinas och Rysslands mål är att etablera bilden av sig själva som pålitliga parter som det är gynnsamt att stå på god fot med.

Sverige borde ligga först i den kapplöpningen. Inte slå av på takten.”

Vi borde alltså ligga först i den så kallade kapplöpningen. För att vinna människors hjärtan globalt.

I början av 1970-talet låg Sverige på fjärde plats, som ett av jordens rikaste länder. Dåvarande socialdemokraterna ansåg sig då vara färdiga med Folkhemsbygget och inledde entusiastiskt ett målinriktat arbete med att försvaga, underminera och rasera detsamma.

Två delprojekt dominerade; att göra Sverige mångkulturellt samt att rädda världen.

Att göra Sverige mångkulturellt har man lyckats med, med råge. Det har gått mindre bra att rädda världen. Jag tar Afghanistan som ett utmärkt exempel på hur illa det kan gå. Regeringen berättar stolt 2021:

”Sedan 2013 är Afghanistan det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Enligt biståndsstrategin skulle Sverige bidra med närmare 3,3 miljarder kronor under åren 2021–2024.”

Målet för svenska politiker har varit att stärka demokratin, kvinnors ställning och rättigheter, utbildning, infrastruktur, sjukvård och allt man kan tänka sig i Afghanistan. Enligt SvD i augusti 2021 har våra skattemiljarder tyvärr gjort marginell nytta. Från SvD:

”Närmare 14 miljarder kronor har Sverige gett till biståndsinsatser i Afghanistan mellan 2001 och 2020. Resultatet av insatserna är svaga, visar en ny rapport. Orsaken uppges främst vara en bristande förståelse för det afghanska samhället.”

Nu är talibanerna tillbaka vid makten igen i Afghanistan. På grund av koranbränningarna i Sverige tänker mullorna avbryta allt samarbete med SIDA och alla hjälporganisationer med svensk koppling. Demokratin och kvinnors rättigheter lyser med sin frånvaro, starkare än någonsin förr. Däremot intar fattigdom och ren svält snabbt scenen.

Det är mycket mer är 14 miljarder som vi betalat för detta från början dödfödda biståndsprojekt. Våra pengar har kanske hållit liv i någon tillfälligt, och vi har säkert bidragit till falska förhoppningar främst för kvinnor och barn. Allt förgäves, för båda parter.

Det är bråda tider för Sveriges skattebetalare nu. Inte nog med att vi ska vara ledande i att rädda det globala klimatet, med våra två promille av världens samlande koldioxidutsläpp. Vi ska även försörja de 1,3 miljoner i Sverige som inte vill, kan, har lust eller har medicinska hinder för att försörja sig själva. Samtidigt som vi ska fortsätta rädda resten av världens alla folk från allt ont som kan tänkas drabba dem.

Det svenska patologiska storhetsvansinnet måste få ett slut. Vi är ingen ekonomiskt stormakt längre. Vi är inte ens en humanitär stormakt. Det är hög tid att våra politiker börjar sätta sitt eget land och sin egen befolknings intressen främst, ingenting annat.

Birgitta Sparf