Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.

Jag funderar framför allt på varför fri- och rättigheterna antog den gestalt de faktiskt anammade och varför de förändrades så radikalt under 1900-talet (vilket är ett annat sätt, tror jag, att ställa samma fråga).

1600-talsidéerna artikulerades av John Locke (och av många andra men jag nöjer mig med att hänvisa till Locke). Hans idéer är för vår tid så alldagliga att man först inte riktigt förstår varför mänskligheten minns honom men en kort stunds eftertanke löser det problemet. Locke polemiserar mot en på den tiden känd engelsk filosof som hette Robert Filmer (bilden). Filmer hade gjort sig till engagerad förespråkare för tanken om den kungliga maktfullkomligheten av Guds nåde, det vill säga den vid den tiden populära idén om den absoluta av Gud tillsatta kungamakten och uppfattningen att kungens vilja är lagens enda rätta källa och att kungen har en obegränsad faderlig makt över sina undersåtar.

Locke presenterade en sant revolutionär tvärtomteori enligt vilken alla människor var födda lika och hade samma värde. Visst behövdes en överhet, sa Locke, men överheten får inte inkräkta på medborgarnas naturliga fri- och rättigheter. Vad som exakt räknades dit var inte klart men Locke själv talade om ”liv, hälsa, frihet och privat egendom”. Dessa var medborgarnas naturliga frizoner som överheten inte fick nudda.

Andra uppräkningar av frizonerna rör sig i samma härad även om det finns variationer. Den amerikanska självständighetsförklaringen lägger till den enskildes sakrosankta rätt att ”eftersträva sin lycka”. Jag har funderat över varför olika versioner av fri- och rättighetskatalogen trots allt är så pass lika. Till exempel står det ingenstans att eskimåer har en helig rätt att äta säl – vilket de har enligt Lockes synsätt – eller att Sydamerikas nyupptäckta infödingar har en oförytterlig rätt att frivilligt kriga mot varandra och sedan äta upp de slagna fienderna.

För att förstå detta måste man, tror jag, studera de då aktuella politiska förhållandena i England. Fram till ”den ärorika revolutionen” 1688 pågick en lång och blodig fejd mellan kungamakten och dess interna opposition som satt i parlamentet och bestod av jordägare och tidiga kapitalister. De senare tålde inte kungamaktens ekonomiska utsugning med vad de betraktade som orättfärdiga skatter. Såklart att monarkin behövde en Filmer som kunde förklara att kungen av Gud fått rätten att klämma ur kapitalisterna vad de hade och såklart att kapitalisterna behövde en Locke som lika övertygande klargjorde att dessas frihet och privata egendom var totalt okränkbara. Just den privata äganderätten står i centrum för alla de fri- och rättighetsuppräkningar som jag sett vilket är naturligt med tanke på att det var engelska kapitalister och inte brasilianska kannibaler som låg bakom Lockes betraktelser.

Sedan tog kapitalisterna makten över de västerländska nationerna och behöll den oinskränkt fram till 1900-talets början då demokratin bröt fram. Så länge kapitalisterna eller marknadsekonomins idéer styrde – ursäkta om jag formulerar mig lite stolpigt och dogmatiskt men vi har inte hela dagen på oss – dominerade Lockes tänkande den västerländska statskonsten medan Filmer försvann i historiens töcken.

Med demokratin kom en förändring som med tiden visar sig vara minst lika revolutionär som den som fastställdes av Oliver Cromwell och den ärorika revolutionen. Det utmärkande draget för demokratin är att länderna inte styrs personligen av sina ägare – för svensk del företagare och storgodsägare som tillsammans bildade Riksdagen – utan av anställda ombud, det vill säga politikerna, för sina uppdragsgivares, det vill säga medborgarnas, räkning. Under de senaste hundra åren har ett maktskifte mellan ombuden och uppdragsgivarna blivit så uppenbart att det numera anses vara politiker och inte medborgare som har huvudansvaret för landet. (Maktskiftet beskrivs mer utförligt här.)

Kapitalisterna som nationella härskare har alltså detroniserats av politiker som gradvis förvandlats från underställda ombud till suveräner. Då kommer också de medborgerliga fri- och rättigheternas andra våg som gjorde premiär genom FN:s Allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna år 1948. Nu introduceras ett helt nytt och för Locke helt främmande synsätt på relationerna mellan folk och överhet. Situationens kärna är återigen det som Locke satte så högt, nämligen den privata äganderätten. Det hela är mycket enkelt. Lyssna nu noga.

Om någon hade föreslagit för en gamla tiders kapitalist som råkade sitta i regeringen att man borde inrätta ett bidrag som hette socialbidrag till fattiga människor så skulle han föraktfullt avvisa förslaget eftersom han visste att det var han själv som skulle få betala. De rika var de enda som hade pengar nog att betala skatt och socialbidraget skulle hämtas ur skatterna. (Platon skriver något liknande. Han påstår att oligarkier – statsskick där de rika har makten och styr staten – går under eftersom de är för snåla för att kosta på sig en krigsmakt då de vet att det blir de själva som får betala. Därför blir de anfallna och nedgjorda av mindre giriga folk.)

När politiker tagit över makten fanns inte längre någon sådan återhållande mekanism. Skatter betalades av alla, inte särskilt av politiker (som tvärtom är nettoskattemottagare eftersom deras intäkter betalas med andras skatteinbetalningar och det lilla de betalar i egna skatter är nästan försumbart i jämförelse.)

Samtidigt har politikerna ett helt nytt incitament som är att göra sig populära för att få fler röster. Före demokratin fick vanligt folk knappt rösta. Att inrätta bidrag kan vara ett sätt att göra sig populär och därmed få tillräckligt med röster för att bli omvald.

Därför är det inte underligt att de medborgerliga fri- och rättigheterna med tiden förvandlas till sin motsats. Tidigare var medborgarens rättighet till exempel att slippa överhetens fingrar i den egna plånboken. Nu är medborgarens rättighet att överheten ska vara skyldig att gräva i andra medborgares plånböcker för att ge nya bidrag till rättighetsinnehavaren.

Jag menar att det traditionella lockeska tänkandet rent objektivt är bättre än det moderna välfärdstänkandet. Det beror inte på att det gamla tänkandet (”lika förutsättningar”) skulle vara mer logiskt än det nya (”lika utfall”). Däremot tror jag att samhällen som bekänner sig till det gamla synsättet på sikt lyckas skapa bättre levnadsförhållanden för alla medborgare än vad anhängarna till välfärdsmodellen kan åstadkomma. Men det säkerställer tyvärr inte att alla samhällen väljer att göra som jag rekommenderar.