Den grasserande svenska rasismen skördar ständigt nya offer.

Människor som valt att flytta hit, eller vars föräldrar valt just Sverige som ett bra land att flytta till från Mellanöstern och Afrika, har här behandlats styvmoderligt, förlorat sin bestämmanderätt över sina egna öden och fråntagits inte bara sina rättigheter och möjligheter utan även sin mänskliga värdighet.

Detta låter ytterst allvarligt. Men det finns hopp. Fem av dessa förtryckta, som alltså genom den svenska rasismen fråntagits alla möjligheter och rättigheter i Sverige, har gett sig själva den svenskklingande benämningen POC:s (person of colour).

Tillsammans med andra icke-vita ska de nu intensifiera sin kamp för att lösa sig från sina bojor och resa sig från samhällets absoluta botten, vilket de skriver om i Aftonbladet den 6 juni.

De har kraftfulla argument för sin rörelse och har, trots allt förtryck och all rasism som de ständigt utsätts för, gott självförtroende:

”Med enad, stark röst och tillsammans med samhällets goda krafter har vi resurserna, kunskapen och förankringen för att återta vårt kidnappade narrativ, och förlorade bestämmanderätt över våra egna öden.” Vidare:

”Oavsett hur svenska vi de facto är eller hur svenska vi känner oss så har rasismen i vårt egna land fått diktera för oss vad som gäller när man ser ut som oss, pratar som oss, beter sig som vi gör, klär sig som vi gör, eller tror på det vi tror på.

Av akademin har vi lärt oss att det kallas för att rasifieras. Effekten av rasifieringen är det gradvisa fråntagandet av våra rättigheter, möjligheter och vår mänskliga värdighet.”

Utanförskapet tycks utgöra en förenande kraft och de finner en stark gemenskap i sin gemensamma hudfärg, vilken alltså är icke-vit:

”Vi väljer att omfamna vår identitet som rasifierade svenskar eller svenska POC:s (person of colour). Vi är de som behandlats styvmoderligt av nationen och är därför de som ska ställa de hårdaste kraven på staten att skydda våra rättigheter.” Och de har en plan:

”I dag samlas vi [på nationaldagen], över 100 svenska POC:s, för att fira vår gemensamma identitet men också påbörja en omförhandling av villkoren för vårt existensberättigande.”

Detta upprop eller uppror, vad man nu ska kalla det, kommer sig av att den nya regeringen har för avsikt att strama åt invandringspolitiken och utöka möjligheterna att utvisa grovt kriminella och andra misshagliga och missanpassade element från Sverige.

Vilket fått de fem att tro att de ska bedömas efter sin vandel och utvisas. Deras stridsförklaring bygger enbart på en lång serie medvetna missförstånd som de valt att förstora in absurdum.

Vilka är då dessa ständigt förtryckta underdogs som skrivit artikeln? En kort presentation:

Fayyad Assali, verksamhetschef på karriärsajten Mentor och styrelseledamot i Changers Hub.

Dona Hariri, jurist, författare, moderator och föreläsare om rasism.

Kitimbwa Sabuni, utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm, VD på Adili Learning och organisationskonsult på Get Educated. Talesperson för och skapare av Afrosvenskarnas Riksförbund.

Manel Rodrick, studie- och yrkesvägledare på Järvaskolan

Roshanak Fatahian, VD och Generalsekreterare på Sveriges Kommunikatörer.

Jag kan bara djupt beklaga att de fråntagits sin värdighet, sin historia, sitt självbestämmande samt alla rättigheter och möjligheter. Annars hade de kanske kunnat bli något vettigt här i Sverige.

Jag hoppas att deras rent rasistiska anti-rasistiska kamp kommer att leda till förändring och önskar dem varmt lycka till!