Lennart Bengtsson, som är en förnuftig karl, skrev nyligen att det krävs kunskap för att gå emot tidsandan, särskilt, skulle jag tillägga, när tidsandan är så envis, stark och överväldigande som när det gäller det förmodade klimathotet. Men jag tror att det är värre än så. Hur mycket vetenskap man än anlitar och hur mycket kunskap man än samlar på sig så räcker det inte för att stå upprätt när tidsandans tromber anfaller.

Hur kan jag hävda något sådant? Skulle tidsandan kunna vara starkare än en i sanningen grundad vetenskap (om vi låtsas att det fanns en ovedersäglig vetenskap som likt många nu levande vetenskapsmän menade att klimathotet är överdrivet)? Visst kan jag det. Det är bara att slå upp en historiebok och konstatera att det förr i tiden kunde bestraffas med döden på bålet att argumentera att Gud inte fanns när tidsandan ursinnigt förfäktade motsatsen.  

Därför tror jag det är nog så viktigt med kunskap om man tänker utmana tidsandan men viktigare ändå med modet att leva i motvinden. Det mod jag här talar om är en sorts särskild avancerad tapperhet. Vanligt mod räcker inte. Vanligt mod är sådant som förmår våghalsar att kasta sig utför opistade branta bergssidor med lavinrisk eftersom de vet att de lika stolliga polarna med beundran kommer att lägga sin ros på kistan vid begravningen efteråt.

Men den som trotsar tidsandan kommer inte att hyllas utan snarare stötas bort från gemenskapen som en spetälsk. De som har minst att förlora på att provocera tidsandan med fräcka gensägelser är därför sådana som redan förverkat sitt tidigare goda namn och rykte och sedan länge vant sig vid att inte bli tagna på allvar, sådana som jag till exempel.

Tvärtemot tidsandan kan jag mycket väl tänka mig att jordens temperatur varierat mycket mer under antropocen (den nuvarande kanske 300 år gamla geologiska epoken som av någon anledning tillskrivs människan) och de närmast föregående epokerna än vad tidsandan vill gå med på (eftersom det i så fall, om jag förstått rätt, blir svårt att få klimatmodellerna att stämma). Egentligen undrar jag om det lilla men för samtiden vetenskapliga jag på 60-talet fick lära mig om klimatets förändringar stämmer bättre med verkligheten än nu hedrade – men i och för sig ifrågasatta – högvetenskapliga teorier som Michael Manns ishockeyfigur där temperaturen stadigt men långsamt går nedåt genom eonerna och sedan plötslig byter riktning och tvärt strävar uppåt när fossiler börjar tas i bruk.

Historielärare i min pojkskola berättade livfullt om Vinland. Vikingen Bjarni Herulfson upptäckte omkring år 1000 ett landområde väster om Grönland där han bodde. Sedan seglade Leif Eriksson till Vinland som visade sig vara Kanada, en plats, enligt Wikipedia, ”med saftigt gräs och floder med lax och forell (enligt Snorres Heimskringla skulle Leif Eriksson ha upptäckt Vinland år 1000 och ha bott där tillsammans med 35 andra nordbor under ett år)”. Svårt att tänka sig detta utan den medeltida värmeperioden. Grönland hette det också. Försök att hitta något grönt på den ön nu för tiden som anses vara den varmaste perioden någonsin.

Sedan berättade historieläraren om den lilla istiden, sådär 1400 – 1800, när det var ohyggligt kallt och livet mer än någonsin måste ha varit en jämmerdal. Men inget ont som inte har något gott med sig. Stora och Lilla Bält frös, kanske för första och sista gången, och Karl X Gustaf kunde 1658 låta sina trupper tåga över isen och överraska kong Fredrik som gav sig direkt varvid Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och lite annat tillföll Sverige. ”En stor seger, pojkar”, sa läraren, ”glöm inte det”.

Bilden är hämtad från CO2-koalitionen, en organisation som enligt Wikipedia ”hävdar uppfattningar som står i konflikt med vetenskapens konsensus om klimatförändringarna och sprider felaktig information om klimatförändringarna”. Dessutom sprider organisationen missvisande och bedräglig information om färgen på Danmarks största ö.