Inför det senaste valet i Frankrike var det endast Éric Zemmour som berörde invandringen och invandringens följder. Han, själv jude, berättade att han inte längre kunde röra sig i den parisiska utkant han en gång vuxit upp i. I så fall skulle han riskera att bli överfallen.

Några år följde jag ett diskussionsprogram i fransk Tv som heter C dans l´air. Jag slutade efter ett tag. Diskussionerna var alltför politiskt korrekta. Aldrig berörde man invandringsproblemen i landet, som ändå är mycket påtagliga. Under valkampanjen inför valet 2022 kände man sig dock tvungen att bjuda in också Éric Zemmour. Den kvinnliga programledaren, Caroline Roux, var besvärad. (Zemmour är också besvärlig. Redan då talade han om Wagner i Afrika och hade många vänliga ord för Putin.)

Nu har upploppen i landet tvingat också C dans l´air att diskutera dessa frågor. (Den som kan franska kan följa diskussionen i länken ovan. Alla kan betrakta de oroligheter som skildras, med början vid 15.30.)

Upploppen, som snabbt spridits över Frankrike, kommenteras nu överallt. Macron, presidenten, har lämnat EU-mötet i Bryssel och säger nu, fredag förmiddag, att han inte utesluter någon åtgärd, också undantagstillstånd kan komma att användas.

För 18 år sedan var det också svåra kravaller i Frankrike efter att två unga invandrare bränts till döds i en transformatoranläggning. De hade gömt sig där för att undkomma polisen. Det var alltså en olyckshändelse.

Nu har en ung invandrare skjutits till döds av en polis, trots att polisen, så vitt känt, inte på något sätt var hotad.

Upploppen 2005 spred sig över Frankrike steg för steg. Nu har hela landet dragits in nästan omedelbart.

När man diskuterar denna skillnad hänvisar man till de sociala mediernas omedelbara informationsspridning och därmed, i detta fall, omedelbara mobilisering av kravallvilliga ungdomar. En del av dem välkomnar kanske möjligheten och tar tacksamt vara på den.

En annan skillnad är att offentliga institutioner, symboler för republiken som skolor, polishus och säten för den lokala politiska makten nu angrips i större utsträckning än då.

Allt det som beskrivs och sägs om upploppen nu i Frankrike kan också sägas om dem som – hittills i mindre skala, visserligen – skett i Sverige.

Upploppen har, jämförelsevis, inte varit så svåra i Sverige, men de har skett och sker oftare. Allmänhet, polis, journalister och politiker har haft många tillfällen att fundera över orsakerna till upploppen. Det har man dock bara gjort i begränsad utsträckning. Den vanligaste reaktionen har varit olika former av bortförklaringar.

Den finns inte så mycket statistik tillgänglig, men det finns en del t.ex. i Torbjörn Nilsson och Anders Ivarsson Westerbergs rapport Våldsamma upplopp i Sverige – från avvikelse till normalitet. Författarna säger själva att titeln är tillspetsad. Det är den i den meningen att antalet då ännu inte stigit påtagligt. Det var ingen tydlig trend. 1996 skedde 61 våldsamma upplopp och vid 35 tillfällen uppvisades ohörsamhet mot ordningsmakten. 2008 var siffrorna 47 och 19. Däremellan hoppade det litet upp och ner.

Men denna rapport är ändå ytterst intressant. Invandringen och den omvandling av samhället som därmed skett redan dessa år nämns nästan inte alls. Det officiella Sverige ville alltså ännu för 12 år sedan fortsätta förtigandet av invandringen och invandringens följder. Rapporten publicerades 2011 och skrevs på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Numera skyggar man inte längre för invandringen och de problem som följer med den. I Almedalen ägnade Ulf Kristersson en väsentlig del åt invandringen och dess följder, liksom åt kriminalpolitiken. Magdalena Andersson nöjde sig med att förlita sig på sin vapenamnesti. Det är ju en gullig tanke att tro de yrkeskriminella om att skänka bort sitt verktyg. Hon ägnade däremot mycket tid åt de mjuka, förebyggande åtgärderna, samtidigt som hon inte med ett ord tog avstånd från regeringens repressiva åtgärder. Märta Stenevi slog för sin del fast att alla åtgärder utom de allra mjukast förebyggande bara skulle öka brottsligheten. Muharrem Demirok berörde brottsligheten mest i förbifarten. Han talade däremot länge om den goda invandringen och om den välanpassade invandraren. Nooshi Dadgostar talade mot privatiseringar. Hon hade förklarligt nog inget att säga om invandringen. Vad hon än hade sagt hade hon antingen gjort bort sig i sak eller sina anhängare arga. De är lika invandringsliberala som centerpartisterna. Ebba Busch talade mycket om Ukraina och om företagande, men ägnade slutet av sitt tal åt gängvåldet och anklagade andra politiker för att ha nedvärderat svenska värderingar och därigenom underlättat för våldet. Det blev alltså tal om invandring utan att ordet nämndes.

Sammanfattningsvis kan man ändå säga att invandringen inte längre helt förtigs. Murbräckan som rev muren av förtigande var och är Sverigedemokraternas framgång.

Men det finns en mur till. Den är svårare att riva eftersom ingen vet vad den döljer. Den är dessutom osynlig. Den omger det som kallas för Integration. Alla talar om den. Ingen vet vad det är. Den är ett trollspö som skall göra invandraren till en del av Sverige. Ingen vet hur det skall ske, men alla låtsas att de vet.

När regeringen vill beskriva vad den menar med integration använder den ytterst allmänna ordalag. Integration skall ändå ske genom att segregeringen minskar eller upphör.

Segregeringen håller inte ens på att upphöra. Den snarare förstärks.

Många vill inte bli integrerade. Det gäller också svenskar. Lika söker lika. Blir andelen utomeuropeiska invandrare mer än några procent flyttar svenskarna. Hyreshusen, bostadsrättshusen, radhusen och villaområdena befolkas av människor som liknar varandra inom områdena och skiljer sig från varandra mellan områdena.

I t.ex. New York finns det olika, klart avgränsade områden som åtskiljer områden befolkade av olika folkslag. Det har redan skett också i de svenska storstäderna, även om minoriteterna, med undantag för Malmö, bor i ytterkanterna.

Det är hög tid att se och erkänna att alla inte vill integreras. Det tog lång tid att erkänna förekomsten av invandringen och dess följder. Det är hög tid att i allmänna ordalag sluta att tala om integrering. Tala istället om vad som skall göras. Vet ni inte vad som skall göras? Håll då tyst!

Och förbered er – politiker, myndigheter och allmänhet – på storskaliga upplopp också i Sverige.

.