Vi lever i oroliga tider när fejk njus ofta uppskattas lika högt eller till och med högre än den äkta varan om nu den varan faktiskt är äktare. Vad hände till exempel med FBI:s årslånga jakt på olämpliga förbindelser mellan Donald Trump och Kreml, en jakt som för övrigt lär ha styrts av Trumps motkandidat i det senaste presidentvalet Hillary Clinton? Åkte han dit för något eller tappade folk bara intresset? Och hur är det med den, som det verkar, mest förödande anklagelsen mot vindkraften som anförs i Sverige – nämligen att det måste installeras lika mycket reservkraft som vindkraft så att det räcker när det inte blåser (varför man helt och hållet kunde strunta i att anlägga vindkraftverken då det ändå måste finnas tillräckligt med reservkraft)?

Ofta går det inte ens att gissa sig till om en nyhet är ”fejk” eller ”äkta”. Nyligen rapporterade nyhetsbyrån Bloomberg – jag vet inte vilken avdelning, om det var Bloomberg (f) eller Bloomberg (ä) och ej heller om objektet för rapporterna var verkligheten (f) eller verkligheten (ä) – att EU nu på allvar börjar diskutera geoengineering vilket betyder att människan ska börjar tillämpa olika tricks på världsalltet i syfte att påverka klimatet nu när det verkar som om – ifall det är på f-språk eller ä-språk vet jag inte – det godtyckliga FN- och EU-målet på max 1,5 graders uppvärmning från någon tidpunkt till någon annan tidpunkt inte kommer att nås.

Vilken sorts geoengineering som brysselbyråkraterna hade tänkt sig vet jag inte – hur skulle jag rimligtvis kunna ha sådana ambitioner? – men för det mesta handlar sådana tilltänkta världsexperiment om att släppa ut materia, aerosoler eller möjligen stanniolpapper klippt i väldigt små flingor – i världsalltet nära solen, kanske från en raket som Elon Musk lånat ut mot att han får monopol på att göra artificiell intelligens ungefär som Ivar Kreuger fick monopol på säkerhetständstickor. Poängen är att materien ska avvisa eller reflektera bort solens varma strålar så att de aldrig når jorden som därför inte kan bli ens 1,5 grader varmare än någon gång när den var 1,5 grader kallare.

Det där förstår jag inte men det hindrar inte Bloomberg att sprida nyheten f eller ä. Det är visserligen obehagligt att hamna i ett liv där sådant som betraktas som nyheter lika gärna kan vara påhitt som något stabilt och hållbart men jag undrar om man ändå inte ska vara tacksam mot Bloomberg för nyhetsbyråns demokratiska nit att sprida okunskap och förvirring lika till alla. Okunskapen påminner om fattigdomen som enligt den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss kan ”fördragas med jämnmod då den delas lika av alla”.  

Däremot tar jag illa vid mig om det faktiskt skulle vara sant att EU ens vågar resonera om att påverka klimatet. Här kommer vi in på spörsmål om relationerna mellan folken och deras härskare som jag plötsligt inser har långt mer relevans än vi normalt tillmäter dem och att det inte alls bara handlar om akademiska hårklyverier utan om hur livet för människorna ska gestalta sig, framför allt om vi ska ha någon frihet i bemärkelsen öppna levnadsmöjligheter som vi kan åtnjuta av det enda och enkla skälet att våra härskare ännu inte haft tiden och orken att förbjuda det.

Samhällen måste av praktiska skäl ha någon sorts administrativt härskande klass som tänder fyrar och bygger vägar och annat motsvarande. Den stora frågan är vilka befogenheter dessa politiska ledare har och hur de har fått dem. Det är frågor som vi har anledning att ta på allt större ansvar om de politiska ledarna får för sig att på helt eget bevåg fylla världsrymden med stanniol så att klimatet ändras.

Sådana frågor diskuterades på allvar under vår tids inledningsepok, det vill säga under 17- och 18-hundratalen, särskilt i de länder som USA där den ny världen skapades såväl materiellt som idémässigt. Överallt kom man fram till att folket – ehuru först senare kvinnor och fattiga människor – var de rättmätiga ägarna till nationerna och därmed uppdragsgivare till de ombud som sattes i parlament och motsvarande församlingar att styra nationerna. Det som då noga diskuterades, men sedermera fallit i glömska, är gränserna för ombudens befogenheter. 1700-talet uppfann ett antal medborgerliga fri- och rättigheter dit ombudens beslutsrätt aldrig kunde sträcka sig. Fri- och rättigheterna blev helt enkelt ett slags frizoner som aldrig fick besudlas av de valda ombuden.

1700-talstänkarna var ofta synnerligen radikala i vår tids ögon. John Locke (bilden) sa att eftersom alla människor i naturtillståndet var jämlika – en för många tilltalande och inspirerande tanke – så fick de inte kränka varandras ”liv, hälsa, frihet och tillhörigheter”. Det låter kanske inte som någon större behörighetsinskränkning för politikerna men om man tänker tanken att de inte fick vidröra medborgarnas rättigheter i form av exempelvis personlig frihet och privat egendom så inser man att demokrati då var något annat än det vi kallar demokrati nu. När man tänker på vad den tidens härskare gjorde så fort de fick en chans, det vill säga föra krig vilket skapade elände, fattigdom och elände för medborgarna, så kan man begripa varför medborgarna vill sätta snäva gränser för ombudens handlingsfrihet. Det vi kallar demokrati nu har snarast blivit motsatsen: inte att ombuden är skyldiga att respektera och snarast hålla sig borta från medborgarnas plånböcker och andra privata angelägenheter utan tvärtom att de är skyldiga att tränga sig in i medborgarnas intima liv för att hämta resurser för exempelvis barn- och bostadsbidrag och krigsansträngningar.

Vår tids moderna samhällen har kommit långt ifrån den naturliga misstänksamhet mot valda ombud som var typisk för demokratins ursprungliga tänkare. Till skillnad från en sådan som John Locke och Alexis de Tocqueville utgår vi från att ombuden vill oss väl och att de är att lita på. Därför är det ingen som ifrågasätter EU:s rätt att sänka jordens temperatur med hjälp av klippta stanniolpapper hur snurrigt det än verkar på en sådan som jag (om nu inte allting bara är en sanning enligt f-modellen).