Igår skulle jag gå till torget och köpa lite jordgubbar. När jag gick sa min man till mig ”Ta det försiktigt och akta dig så du inte hamnar i vägen om det blir skottlossning”. Inte förrän jag hade gått ut genom ytterdörren och ut på gården insåg jag vad det var han hade sagt. Så vana har vi alltså blivit vid det eskalerande våldet att det ter sig helt naturligt att sommardagen kan störas av kriminellas automatvapeneld.

Eftersom jag var tvungen att ta reda på om han själv insåg vad hans varning innebar gick jag tillbaka in igen. Och, mycket riktigt, där stod han i dörröppningen och såg lika förvånad ut som jag själv kände mig.

– Det är ju helt sjukt, sa han innan jag hunnit öppna munnen. Som ett skämt.

– Det du sa, ja. Men du skojade väl inte?

– Nej det är ju det som är det sjuka. Jag menade det faktiskt. Det är ändå bara en bro till Rågsved, och tio minuter med buss till Farsta, så det är väl bara en tidsfråga innan det händer här också. Kunde du ha tänkt dig det, när vi växte upp, att man på fullt allvar skulle fundera på om man riskerade att bli skjuten när man gick och handlade?

Jag skakade på huvudet.

– Knappast. Inte när vi flyttade in här heller, för den delen. Det var ju så främmande att man inte ens tänkte i de banorna. Sånt hände i militärdiktaturer möjligen, eller i storstäder i USA. Men nu är vi där. Och fort har det gått. Vet du vad som retar mig mest?

– Alltihop? Det politiska vansinnet?

– Jo, medgav jag, men mest retar jag mig nog på alla kriminologer och mediefolk som i åratal hävdat att kriminaliteten inte alls ökar och att vi alltid har haft det så här. Jag menar, vi låste inte ens ytterdörren när jag var barn. Det gjorde ju inte du och jag heller, när vi var yngre.

– Men det var då det. Nu är nu, sa maken och gjorde en grimas som speglade ungefär vad jag själv kände.

Ingen av oss ställde frågan hur det kunnat bli som det har blivit, för det vet vi båda två. Politiska beslut, fattade utan eftertanke, i syfte att experimentera fram ett socialdemokratiskt allemansland där den nationella självkänslan sakta men säkert nötts bort och där folksjälen kvävts och begravts.

Frågan är varför. Bara för att de kunde? För att de ville se vad som skulle hända? Eller trodde de verkligen att alla som invandrar över gränsen omgående ska bli svenskar, med svenska värderingar?

Oavsett orsak har våldet blivit så normaliserat att vi på fullt allvar ser till att ha koll på allt och alla när vi går till ett sömnigt litet ytterstadscentrum.

Så gick jag ut genom ytterdörren igen, till torget, och där köpte jag mina jordgubbar. Jag passade också på att köpa ett par askar hallon och en påse nektariner, om någon nu händelsevis är intresserad av att veta det. Sedan gick jag hem igen i det vackra junivädret. Men inte utan att ha koll på min omgivning på ett sätt som jag inte behövde ha för bara några år sedan.

Någon skottlossning blev det inte, inte just i Högdalens centrum. I Husby sköts det däremot vilt. Så numera känns det mest som en tidsfråga innan det sker även här. I det nya spännande Sverige är snart ingen förskonad från att helt plötsligt vara ”på fel plats vid fel tillfälle”.

Foto: Högdalens centrum, via wikimedia commons