Det är anmärkningsvärt att kriminaliteten och gängvåldet utvecklats med sådan till synes obeveklig kraft som inträffat i vårt land under de senaste årtiondena. Man fattar inte hur det kunnat gå till. Man famlar efter förklaringar. Efter ett tag upptäcker man att det mest anmärkningsvärda nog inte är brottslighetens utveckling utan att processen tillåtits att fortlöpa utan att uppenbara motåtgärder vidtagits eller ens – och det är det galnaste av allt – utan att det förekommit någon seriös debatt.

Med seriös debatt menar jag ett tillstånd där ansvarskännande människor resonerar om alternativa strategier och beteenden om det visar sig att de tidigare prövade lösningarna inte fungerar. För så har det varit hos oss. Rätt svar i den svenska politiken – och det gäller inte bara brottsbekämpningen även om oviljan till om- och nytänkande verkar vara särskilt fast förankrad på det området – är att göra om sina gamla misstag i hopp om att problemen tidigare bara varit att man inte skjutit till tillräckligt många friska miljarder, inte att det är något grundläggande fel på den envisa miljardtillskottspolitiken.

Kanske är jag orättvis bara för att jag väntar så otåligt på att svensk politik – vilket parti som helst kan duga – kommer med en ny tanke som inte prövats tidigare och som kan förmå en medborgare att hoppas att det kanske finns så mycket förnuft hos Sveriges härskare att de åtminstone vill låtsas pröva lösningar som de inte redan från början av erfarenhet vet är hopplöst utsiktslösa.

Men de vill inte experimentera med nydanande funderingar vilket i sin tur beror på att de visserligen är härskare i bemärkelsen att de kontrollerar nästan halva bruttonationalprodukten men saknar förmågan att tala till dig och mig om sina föreställningar hur landets problem ska lösas och förmå oss att känna åtminstone något lite framtidstro och entusiasm. Tänk på Winston Churchills mästerliga tal ”We shall fight on the beaches” som alltid ger mig gåshud. Han höll det i juni 1940 när Storbritannien tycktes ensamt och dödligt hotat av den tyska krigsmaskinen och denna enda man – förlåt om jag romantiserar – i kraft av sin beslutsamhet och visioner lyckades mobilisera det engelska folkets stridsvilja för att göra något annat än att vika sig för fienden. Engelsmännen trodde på den entusiastiska lille fete gubben med cigarren och V-tecknet som inspirerade dem till ett nytt tänkande. Något motsvarande har vi inte i vårt land. Koaktigt handlingsförlamade står vi och betraktar våra härskares oförmåga att göra något annat när de beprövade lösningarna så uppenbart gång på gång misslyckas.

I den svenska debatten förekommer två à tre lösningsmodeller när det gäller kriminaliteten. Den första är mer resurser till polisen. Den funkar uppenbarligen inte eftersom det hos polisen som i alla andra byråkratiska apparater finns en oemotståndlig lust att på lite sikt förvandla friska och potentiellt användbara anslagsmedel till fasta arbeten på kontor långt från kriminalitetens frontlinjer. När de nytillskjutna pengarna alltså inte vår någon effekt anlitas en annan typ av lösning som är att välfärdsstatens med sin verktygslåda av olika terapier ska mobiliseras för att bekämpa brottslighet med snällhet. Det fungerar inte heller, inte minst eftersom socialsekreterarna själva är rädda för vad de uppretade brottslingarna eventuellt hittar på för att hålla fortsatt kontroll över den kraft som borde vara deras överman, det statliga svenska våldsmonopolet.

Här kommer kriminalpolitikens kanske största mysterium. Människor har i alla tider vetat att kriminella lämpligast motarbetas med våld. Thomas Hobbes skrev det epokgörande 1600-talsverket där han rekommenderade det som alla troligen redan kände till, nämligen att om fred skulle åstadkommas inom riket så var det nödvändigt att en av de stridande krigsherrarna lyckades ta befälet över de övriga och kväsa dem till den grad att de förintades. Freden för alla förutsatte ett förfärande starkt våldsmonopol hos någon helt hänsynslös härskare. Detta vet alla, även i Sverige, men vi vägrar att släppa in denna insikt i våra hjärnor. Det har med makt att göra. De svenska härskarna som styr landet med hjälp av det välfärdsindustriella komplexet har bestämt sig för att brottslighet bättre motarbetas med förmåner, omvårdnad och bidrag till brottslingar än med fängsel och våld. Mänsklighetens erfarenheter spelar ingen roll eftersom om de som bestämmer inte får försöka lösa problemen på sitt eget manér så kan problemen lika gärna lämnas utan åtgärd.

Och så stark har denna förnekelse varit under årens lopp att knappt någon vågat föreslå våldet som den beprövade lösningen. Den som andats några föreställningar i den riktningen har blivit avskrivna som seriösa medborgare. Därför har de hållit tyst. Jag också.

Men jag är trött på det. Vi måste börja bejaka en kriminalpolitik som har en chans att vinna framgång. Att spärra in buset är troligen den första nödvändiga åtgärden hur mycket politiskt korrekta kriminologer än protesterar. En av de få som redan för många år sedan vågade framföra en sådan åsikt var Johan Westerholm som träffat en libanesisk minister som framförde följande råd:

Samtalen från Libanon kommer nu åter efter min senaste resa dit. Framför allt det råd jag skulle vidarebefordra till våra politiska ledare men som jag, och många, ryggar för. Jag kommer nu ihåg hur den lille mannen, ministern som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig, spände ögonen i mig och sade: 

”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig, men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.”

Utvecklingen har gått i den riktning den lille libanesiske ministern förutsade. Kanske dags att lyssna.