På 50- och 60-talet, när jag växte upp, behövdes inget brottsförebyggande arbete. Ingen av oss ungar i byn blev kriminell. Visserligen pratar jag om en idyllisk liten by i närheten av Leksand men jag menar att det ”brottsförebyggande arbetet” fanns inbyggt i hela det omgivande samhället. Inte bara i vår by utan i hela Sverige.

Gamla beprövade dygder, som att arbeta och göra rätt för sig, rådde. De vuxna gick varje morgon till sina arbeten, på den egna gården eller som anställda på snickeriet i byn eller i Djura, Gagnef eller Leksand.

Vi barn sprang runt och lekte, förskolor behövdes inte eftersom det fanns hemmafruar. Sedan skötte vi skolan och längtade efter att bli vuxna och goda samhällsmedborgare. Vilket inte var något uttalat specifikt mål, det var bara en fullkomlig självklarhet.

Sedan dess har Sverige förändrats, för att uttrycka det milt. Varje stad i Sverige, stor som liten, har idag orter, alltså miljonprogramsområden som fyllts med människor som inbjudits av våra politiker och valt att flytta hit från Mellanöstern och Afrika.

De befinner sig nu i en helt främmande kultur i ett land vars språk de inte behärskar. Ett betydande antal av dem har förvandlats från vuxna handlingskraftiga människor till hjälpbehövande klienter.

Många av de vuxna i dessa orter går inte till arbetet utan till socialkontoret och Försäkringskassan. ”Gör din plikt, kräv din rätt!” har för många svenska myndighetspersoner förkortats ned till ”Kräv din rätt!”. Med dessa nya normer växer de utsattas barn upp.

Visserligen springer barnen omkring och leker även där. Men leken består numera av att bära en väska från punkt A till punkt B åt en gängkriminell, med en pizza eller cykel som första ersättning.

Att bli gängkriminell har blivit det nya vuxna idealet för dessa barn. Förmedlat till dem bland annat genom ortens musik, som beskriver den gängkriminelles slitsamma men också glamourösa vardag. Musik som mångfaldigt prisats av svenska kulturjournalister boende på Södermalm.

Att det finns människor som på allvar tror att denna genomgående och djupa samhällsförändring går att motverka genom ”förebyggande arbete” inom myndigheterna är för mig en gåta. Det har redan visat sig, med all önskvärd tydlighet de senaste 20 åren, att allt sådant arbete varken gör till eller från. Utvecklingen går på fortsatt stadig kurs mot total katastrof.

I Studio Ett 16 juni får vi höra att socialtjänsten är jättebra på att utbilda föräldrar. Folk i utsatta områden förstår inte hur samhället fungerar. Men med omfattande och tidiga insatser, samt genom övertalning, kan vissa vuxna ta till sig dylik information. Har man räddat ett enda barn från kriminalitet kan man känna sig framgångsrik och god.

Det säger sig självt att om man förkastar och förändrar de värderingar och strukturer som tidigare gjort ett land framgångsrikt, för att istället låta människor från främmande kulturer med diametralt motsatta värderingar bre ut sig, så blir resultatet allt annat än gott.

Sverige har tyvärr skapat receptet för hur man på snabbast möjliga tid förstör och raserar ett tidigare rikt, framstående, jämlikt och välfungerande land.