Utan att vilja framstå som homofob, tror jag knappt det funnits någon civilisation eller historisk epok där inte heterosexuella utgjort en förkrossande majoritet. 

Jag har inte stenkoll på alla nyanserna i Hbtqi-skalan, så kallar för enkelhetens skull alla icke-heterosexuella för ”bögar”. Det är mitt intryck att bögarna utgör ungefär fem procent av befolkningen, oavsett var i världen man befinner sig. Lite fler i storstäder och lite färre på landsbygden, men förvånansvärt konstant. I vissa länder är det förenat med livsfara att vara bög, i andra lyfts det fram som något positivt, men proportionerna är ungefär desamma. 

Evolutionen har alltså frambringat ett människosläkte där ungefär var tjugonde individ sexuellt faller utanför ramen (säkert finns någon evolutionär fördel med det, som jag inte forskat i). Om vi lägger till en marginal på tio procent, för att täcka in alla som är ”flexibla” eller definierar sig som ”queer”, återstår en heterosexuell majoritet runt 85 procent. Det är alltså svårt att tänka sig ett samhälle utan heteronorm – det skulle i så fall vara ”inga normer alls”. 

Av alla heteronormer jag känner till, är den västerländska varianten mest tolerant. Kanske för att västerländsk kultur lägger stor vikt vid individen och individens rätt till ett privatliv. Sex är något som försiggår inom sovrummets fyra väggar och angår ingen utomstående, så länge du inte bryter mot lagen eller stör grannarna. 

I klanbaserade kulturer är din sexualitet däremot en offentlig angelägenhet, som inbegriper familjen, samhället, prästerskapet och Gud. Din heder kan raseras om din dotter förlorar oskulden, eller om din fru någon gång flörtat med brevbäraren. Att vara bög eller känna någon som är det, kan innebära personliga risker. 

Många icke-heterosexuella känner ett starkt behov att ”komma ut” – en personlig resa som finns all anledning att respektera. Problemen uppstår när man inte nöjer sig med att ”komma ut ur garderoben”, utan vill ”komma ut ur sovrummet”. Att manifestera sin sexualitet överallt i samhället, i skolan, på dagis, i kyrkan eller i politiken leder inte till större frihet. Snarare tvärtom. 

Dels suddar det ut gränserna mellan offentligt och privat – en grundpelare i västerländsk kultur och en förutsättning för det vi kallar individuell frihet. Dels skapar det konflikter med den 85-procentiga majoriteten. En skola i USA ville utöka Pride-firandet till att gälla en hel månad, vilket ledde till sammandrabbningar mellan hbtq-aktivister och heterosexuella föräldrar. Regnbågsflaggor blandades med texten ”LEAVE OUR KIDS ALONE”.         

Högst på de sexuella barrikaderna finns aktivister som inte bara vill göra heteronormen liberal, utan krossa den helt. Låt oss leka med tanken att de lyckas. Kommer de återstående 5-15 procenten att åstadkomma ett normsystem som är friare, mer inkluderande och skapar mindre konflikter? Troligen inte. 

Interna konflikter är inget ovanligt bland minoriteter i hbtqi-familjen. Under en Prideparad i Cardiff uppstod bråk mellan en lesbisk aktivistgrupp som var ”gender critical” (alltså attraherad av biologiska kvinnor) och supportrar till transpersoner. Under parollen ”Lesbians don’t like penises” attackerade de vad som uppfattades som sminkade karlar i klänning, och situationen fick lösas av polis. 

Oöverstigliga skillnader kan också finnas inom en och samma minoritet. På Stockholm Pride valåret 2018 välkomnades alla bögar, utom de som representerade partierna SD och Medborgerlig Samling. SvT producerade nyligen en dokumentär som försökte klargöra skillnaden mellan vanliga bögar och ”SD-bögar”.    

En tredje sak som splittrat hbtqi-rörelsen är en ambivalent hållning till pedofili. I en miljö som vant sig vid att utmana sexuella normer och tabun, är risken uppenbar att det smyger in krafter som vill avdramatisera och normalisera sex med barn. 

Hbtqi-rörelsen har all anledning att känna tacksamhet mot den västerländska heteronormen. Utan denna gemensamma nämnare och gemensamma fiende, skulle bokstäverna i hbtqi-komplexet snart falla isär. Sexuella grupper skulle upptäcka att de i grunden har ganska lite gemensamt. Det är den västerländska heteronormen som syr ihop regnbågsflaggan.