I torsdags chockades hela världen av nyheten att en man attackerat sex personer med kniv, fyra små barn och två vuxna, i Annecy i franska Alperna. Barnen vårdades till en början för livshotande skador men i skrivande stund är läget stabilt, om än allvarligt. Mannen, som enligt utländska tidningar heter Abdelmessih H, kommer från Syrien, och har bott i Sverige sedan 2011. Här har han fått permanent uppehållstillstånd och har flyktingstatus, vilket ger honom rätten att röra sig fritt runt om i Europa. Och den rörelsefriheten har han alltså utnyttjat för att begå ett fasansfullt våldsbrott mot små barn.

De svenska kvällstidningarna vet att berätta att mannen har levt ”ett ordnat liv” i Sverige och att han ”bara” varit i kontakt med rättsväsendet i samband med bidragsbrott. Än har de inte hittat någon bekant eller släkting som kan berätta om vilken underbar person han är innerst inne, men det kommer säkert. Då kommer det sannolikt att låta något i den här stilen.

”Han var så lugn och fin, han älskade barn och var omtyckt av alla, det är ofattbart att det här har hänt! Han måste ha råkat ut för något, kanske stod han inte ut med all rasism och diskriminering han tvingades utstå.”

Franska Le Monde spekulerar i vad som kan ha drivit mannen till att begå ett så ondskefullt dåd:

”Huruvida det är ett rent vansinnesdåd eller beror på ångest över att leva i exil, effekter av kriget i Syrien, en familjekris eller personliga problem återstår att se, alla hypoteser hålls fortsatt öppna, inklusive möjligheten att det rör sig om terrorism.”

Själv ger jag blanka den i hur mycket ångest han än må ha, eller hur krigsskadad han är, den som gör en sån här sak förtjänar ingen empati från någon. Den som gör en sån här sak är inte ens en människa – han är ett monster.

Trots att han har permanent uppehållstillstånd i Sverige har han inte fått medborgarskap här. Därför (?) reste han i våras till Frankrike och sökte asyl där. Det blev nej och man kan inte låta bli att dra paralleller till Abraham Ukbagabir, från Eritrea, som mördade en mor och hennes son på Ikea i Västerås 2015. Ukbagabir hade fått avslag på sin asylansökan och valde, enligt egen utsago, medvetet ut två personer som såg typiskt svenska ut, för att han ville ge igen på det svenska samhället.

Den handlingen kvalificerar sig mycket väl för att betraktas som ett terrorbrott, där en av definitionerna är att brottet begås för att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp”. Lik förbannat klassificerades det inte som terror. Hade mördaren varit en etnisk svensk, som medvetet valt ut två personer med arabiskt utseende, hade tongångarna sannolikt varit helt annorlunda men Ikea-mordet fick aldrig den uppmärksamhet som det borde ha fått, varken av medier eller politiker. Det var andra tider då, 2015, eritreanens väl och ve var viktigare än hans offers.

Nu frågar jag mig om Abdelmessih H kommer att uppge samma anledning som Ukbagabir – att han velat hämnas på det franska samhället. I så fall hoppas jag att franska myndigheter har större integritet än de svenska och vågar saker och ting för dess rätta namn.

Den som lever får se. Och sannolikt matas med den ena snyfthistorien efter den andra om hur svårt lille Abdelmessih H har haft det i sitt liv. Det finns inga som får så mycket empati i pressen som kallblodiga mördarkräk.

Bild: Den misstänkte gärningsmannen på flykt efter dådet, skärmdump Le Monde, foto AFPTV / AFP