Utan bättre stöd än min intuition påstår jag att alla debatter, nästan alla i varje fall, rör sig på flera, åtminstone två, synbarligen osammanhängande plan vars inre förbindelser endast de skarpaste hjärnorna, sådana som Sherlock Holmes, Hercule Poirots och min, lyckas blottlägga. Som ett klargörande exempel kan jag nämna en livlig, just nu pågående debatt som på ett plan handlar om huruvida havregrynsgröt är fullgod föda för barn och på ett annat vem som har ansvaret för människornas, särskilt barnens, försörjning.

Har jag sagt tillräckligt för att ditt vesslesnabba intellekt genast ska vara gåtan på spåren? Det började ungefär – jag bryr mig inte om att vara särskilt petnoga med dramats detaljer – med att författaren Lena Andersson i en tidningsartikel åberopade en från vissa kommuner utgående tes enligt vilken många barn inte får mat i hemmen under helgerna och därför äter extra mycket på fredagar och måndagar för att säkerställa kroppens näringsbehov.

Sedan jumpade Andersson till ett av de två till synes lösryckta planen och hävdade att barnen ju kunde äta havregrynsgröt vilket Andersson hävdade var god och näringsrik föda. (Det får stå för henne. Nutritionister kan vad jag vet mycket väl ge henne rätt. Själv tycker jag att havregrynsgröt är en oaptitlig, kletig massa men det är inte mig vi pratar om.) Hennes andra resonemangsplan var att det är föräldrarna som har ansvaret för barnens väl och ve.

Den felande länken mellan de två diskurserna var, tror jag, att en mot Andersson fientligt inställd men osynlig debattör hade gett sig in i diskussionen när Andersson framhållit föräldrarnas ansvar för barnen och genmält att det var ett värdelöst argument eftersom föräldrarna på det hela taget är för fattiga för att köpa mat till barnen varpå Andersson ställt havregröten på tapeten och hävdat att ingen är så fattig att han inte kan köpa havregröt som ju dessutom, enligt uppgift, är en välsmakande och näringsriktig rätt.

Jaha. Här har vi tillräckligt med obefryndade tanketrådar för att kunna förvirra vilken diskussion som helst vilket också snabbt inträffade. En mäktig biflod till resonemanget om fattigdomen kom strax att beseglas av kommunal skolkökspersonal som mot bakgrund av sina egna erfarenheter intygade att barnen faktiskt svalt eller att de åt mer eftersom godispengarna var indragna av föräldrarna eller att barnen som alltid fick mat så det räckte enligt kommunens normer.

En kanske inte så otippad koppling upptäcktes snart mellan argumentet att familjerna är fattiga och att barnen därför svälter och, å andra sidan, uppfattningen att det är kommunen, inte föräldrarna, som har huvudansvaret för barnens försörjning. Man förstod så småningom att de som ville se ett stort kommunalt ansvar för människorna var snabbast med att hävda att a) familjerna är fattiga, b) att havregrynsgröt inte är fullgod mat samt c) att fattigdom verkligen inte bara är brist på pengar utan också utgör en sorts ogynnsamt andligt tillstånd varför det säkert inte räcker med mer mat i skolbespisningen utan också krävs fler psykterapeuter i skolorna.

Till slut verkar den avgörande striden i denna angelägna debatt stå mellan dem som anser att kommunerna måste ha högre anslag och dem som menar att havregrynsgröt är bra och billig mat.