Någon gång i höstas när Tidöregeringen just hade presenterat sitt program framförde jag försiktigt att den nya paradigmskiftespolitiken nog skulle bli en hårdare nöt att knäcka än vad Tidögänget anade. De trodde – som så många andra – att socialdemokraterna med stödpartier var huvudfienden och att valet hade knäckt ryggraden på motståndaren.

Vad de inte verkade ha förstått var att den avgörande antagonisten, som just hade börjat mobilisera sig för långsiktigt motstånd, var det välfärdsindustriella komplexet och de politiker inom Tidöpolitikernas egna led som är komplexets vapendragare. Typexempel var sjukvårdsminister Acko Ankarberg som omedelbart och offentligt tog avstånd från sitt eget partis beslut om att begränsa tolkhjälpen för migranter.

Nu väntar en längre och segare kamp. Tidöpartierna vill utvisa folk som inte har rätt att befinna sig i landet. Men hur ska polisen hitta dessa talrika grupper? Eftersom de pappers- och tillståndslösa ändå besöker skolan, sjukvården och socialen, har regeringen kommit på, så bör den omsorgspersonalen åläggas anmälningsplikt. Det förutskickas i det politiska program som regeringen hade tänkt skulle styra Sverige:

Lämna förslag till en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet. Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. Genom informationsplikten ska möjligheterna att leva i landet utan tillstånd försvåras. Det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården. Undantag från informationsplikten behöver därför utredas närmare.

När man läser Dagens Nyheters ledare blir man varse vilka styrkor som nu kallas under vapen mot regeringen:

Frågan är om någon politisk reform har haft mindre stöd bland dem som ska genomföra den än angiverilagen? I princip varenda profession i välfärden har slagit fast att de sätter yrkesetiken främst…

Lärarnas yrkesetiska råd [kommer att] uppmana lärare att ignorera informationsplikten om den blir verklighet. En inställning som har starkt stöd i kåren…

Därutöver pågår andra kampanjer, som sjukvårdsanställdas ”Vi anger inte”. Tusentals medarbetare i vården har meddelat att de tänker vägra att anmäla patienter. Och i själva sakfrågan har de starkt stöd av lokalpolitiker. Såväl Region Skåne som Västra Götalandsregionen kommer inte att tvinga vårdpersonal att göra detta och flera politiker i Region Stockholm vill införa samma sak i huvudstaden.

Är det inte någon som funderat över vad den här typen av civil olydnad betyder? En person som inte har rätt att befinna sig i Sverige får sjukvård för tusentals kronor i Sverige av det enkla skälet att regionlandstingsanställd personal utan annan grund än sina egna känslor tycker att skattebetalarna ska betala. ”Anmälningsplikten skulle innebära en etisk stress för yrkesgrupper som ofta är pressade”, skriver tidningen. Ska den som känner sig etiskt pressad ha rätt att på eget bevåg skicka en räkning till allmänheten för att slippa sin oro?

Ska damen i ICA-kassan se mellan fingrarna på att en invandrarkille smiter förbi med en oxfilé? Äsch, ICA har ju råd med det och förresten såg han så hungrig ut! Ska socialsekreteraren av vänlighet och omtanke utnyttja den lilla makt hon har för att dela ut olagligt generösa bidrag bara för att hon tycker synd om en fyrabarnsmamma? (Eller, för att vinkla dramat lite annorlunda, för att mammans make knivhotat socialsekreteraren?)

Vad är den stora skillnaden mellan allmänt bidragsfusk, som drabbar skattebetalare, och sådana stölder från skattebetalarna som tydligen planeras av det stora kollektiv av välfärdsanställda som i kraft av sitt antal och sina starka personliga känslor inte anser sig behöva lyda lagen?