Kommer ni ihåg 2019? Barnprofeten Greta Thunberg seglade i triumf över Atlanten. Miljoner demonstrerade, skolorna stod tomma. Det politiska trycket att göra något åt klimatförändringen var enormt. Greta Thunberg frågade retoriskt ”Hur vågar ni?!” och svaret var enkelt: det gjorde politikerna inte. De orkade inte längre hålla emot. Sluta på diskussion. Slut på tänkande. Inga dröjsmål. Handling. Nu. Omedelbums.  

Fyra år senare undrar jag om 2019 var kulmen på klimathysterin. Visst är tonläget fortfarande högt, och Greta Thunberg hörs och syns fortfarande. Men rörelsen visar tecken på trötthet.  

Vi lever i en komplex, föränderlig, och sällan lättförstådd värld. Revolutioner kan komma och gå utan att någon märker. Vanligtvis förstår vi inte ens i efterhand, även om vi är ganska bra på att inbilla oss att vi gör det. På samma vis kan en tids besattheter vara bortglömda någon generation senare. Blir detta klimatpanikens öde? Facit kommer om några decennier. Men kan det värsta redan vara över? 

Om vi utgår ifrån att min subjektiva uppfattning att klimathysterin avtagit lite är korrekt, så är frågan då varför. Att klimatet får mindre uppmärksamhet betyder inte att samhällsdebatten är mindre intensiv. Samhällsdebatten kan mycket väl vara mer intensiv, vilket faktiskt kan förklara varför just klimatet får mindre uppmärksamhet. Klimatet får konkurrens av andra frågor. Världens och vänsterns uppmärksamhet har lockats bort av Ukraina, AI, rasism, sexism, Corona, inflation, Kina, och Trumps återuppståndelse.  

Men ett ännu större skäl för klimatalarmismens (hypotetiska) fall är det öde som drabbar de flesta förutsägelser: bäst-före datumet. Det är svårt att predika att katastrofen ligger runt hörnet när detta hörn ständigt verkar flytta på sig. När kommer apokalypsen, egentligen? Hinner jag se nästa säsong av House of the Dragon? Klimatkämparna riskerar att segra sig till döds, då själva idén att det brådskar flyttar fram bäst-före datumet. Det är tröttsamt att ha panik.  

De senaste åren har 2030 varit det vanligaste domedagsdatumet, men även det datumet börjar nu flyttas fram. För några månader sedan deletade Greta Thunberg ett tweet från 2018 där hon länkade till en artikel och (felaktigt) hävdade att en toppforskare där påstod att mänskligheten var dömd till undergång om vi inte övergav fossilbränslen innan 2023. Kanske är vi nu dömda, men jag måste erkänna att järtecknen inte är så tydliga. Utanför mitt fönster kvittrar fåglarna än. Ju närmare vi kommer 2030, desto högre är chansen att fåglarna även kommer att göra det då.  

Det andra skälet till att klimatpaniken avtar är att vår kunskap ökar. Alla vet nu att det pågår en viss höjning av världens medeltemperatur. Men det är ännu mindre välkänt att det inte finns några bevis för att detta skulle ställa till med allvarliga problem. Än finns det inget exempel på en konkret katastrof som orsakats av uppvärmningen. De flesta statistiska mått på mänsklig välmåga stiger stadigt uppåt. Risken att dö i en naturkatastrof har fallit 99% det senaste århundradet. Om vi jämför den globala uppvärmningen med allt annat vi människor gör mot vår planet, som avverkning, överfiske, uppdämning av floder, gruvbrytning, miljögifter, spridning invasiva arter och så vidare, så framstår några graders temperaturhöjning som en mild förändring.  

Enligt William Nordhaus (riksbankens nobelpris i ekonomi 2018) så kommer världen vid århundradets slut vara 2,9% fattigare än vad den skulle ha varit utan någon uppvärmning. Utspritt över 77 år så är detta nästan ingenting, särskilt inte om man räknar med annan tillväxt. Även utan dessa 2.9% så förväntas vi vara långt rikare år 2100 än vad vi är idag.  

Visserligen är Nordhaus beräkning också en sorts förutsägelse, men det tjänar att påminna oss om den totala bristen på bevis för att klimatförändringen skulle vara katastrofal. Nuvarande modeller tyder på en uppvärmning på cirka tre grader, vilket är ungefär skillnaden mellan Malmö och Göteborg, eller Göteborg och Stockholm. Tydligen går det att leva i alla tre städer.  

Samtidigt har omställningskostnaderna blivit tydliga. De höga energipriserna är det senaste exemplet. Och då har vi inte nått ens i närheten av de kostnader som skulle krävas för att stoppa den globala uppvärmningen. Huvuddelen av dessa kostnader faller på fattiga länderna och skulle i stor utsträckning utkrävas i fattigdom och människoliv. De fattigaste länderna är mest beroende av en stark världsekonomi. De skador uppvärmningen kan antas ställa till med är inte värda den förödelse omställningen skulle ställa till med för att hindra den. Medicinen är värre än sjukdomen.  

Men kanske det största problemet för klimatrörelsen är att vi nu har större problem. Pandemin satte klimatrörelsen på paus, och vi lever ännu i skuggan av dess ekonomiska konsekvenser. Vår nya fattigdom skyddar oss från klimatpolitiken. Det går bra att bränna pengar på fantasier när man är rik, men fattigdomen framtvingar ansvar och eftertanke. Vi behöver inte fantisera fram problem när vi har riktiga. Vi kanske borde vara tacksamma för Putin och Corona?  

Det är vanskligt att spekulera i hur framtiden kommer att tolka klimatrörelsens historia. Men det är möjligt att vi redan är förbi det värsta. De västerländska demokratierna håller ännu linjen mot fanatismen och paniken. Detta är särskilt imponerande med tanke på att vår politiska och mediala elit i stor utsträckning är klimattroende. Återigen har demokratins största styrka visat sig ligga i dess tröghet.  

Än finns det mycket liv i klimatrörelsen, och trots min optimism tror jag inte att det är omöjligt att en ännu större våg än 2019 ligger i framtiden. Även om rörelsen faktiskt skulle vara på nedgång så lär det ta decennier för den att dö. Greta Thunberg lär gneta vidare i ytterligare 80 år. Inte nödvändigtvis med klimatförändringen som fiende, men det lär inte bli svårt att hitta ett apokalypsscenario att ersätta den med. Detta är bra. Omväxling förnöjer.   

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”