Numera blir man, jag i alla fall, sorgligt påmind om att vi lever i ett land på deken, ett land som därtill ingår i en kulturkrets, den västerländska, som också är på deken. Vad vår dekadens beror på är svårt att förklara. Hur skulle vi förresten kunna förstå vår nedgång när vi inte begriper – eller ens besvärar oss med att försöka begripa – hundrafemtio års uppgång som placerade Sverige bland gräddan av jordens framgångsländer?

Men nu är det alltså slut med det. Även om vi inte kan eller bryr oss om att försöka förstå detta tillstånd så kan vi inte förneka det. Det syns överallt. Det är bara att öppna en tidning. Plötsligt har Brics-länderna, den uppåtsträvande medelklassen av länder som omfattar jättar som Kina och Indien, gått om G7-länderna, den lilla överklassen av gamla härskarländer, om man räknar sammanlagd bruttonationalprodukt. Världens affärer avslutas i minskande omfattning i dollar. USA kan inte längre betala för sin import med nytryckta gröna papperssedlar ty världen vill i allt mindre utsträckning hålla dollarn som reservvaluta och USA:s regering tvingas sälja mer och mer obligationer till dyra räntor för att hålla sig flytande.

Sådär kan man lamentera i timmar. Det har inte blivit mycket av de storartade sanktioner som skulle knäcka Ryssland och göra slut på kriget. I stället lyckades Putin ställa om sin handel och sälja oljan till andra Brics-länder. Våra problem är ofta självmål. Västerlandet gör enorma ansträngningar för att komma till rätta med svårigheter som troligen inte finns. Klimatpolitiken är ett exempel som påminner om medeltida flagellanttåg och avlatshandel.

Sverige är lika illa åtgånget som de andra västländerna, kanske i ännu sämre skick. Det som skrämmer mig mer än allt annat är att vi fortfarande lever i förnekelse. (Nåja, om man googlar på ”ett land på dekis” så får man en kvarts miljon träffar vilket bevisar att jag långt ifrån är den ende som insett att något är alldeles på tok.)

Jo, vi är medvetna om gängkriminalitet, dåliga skolresultat, knarkhandel, knivmord, utanförskapsområden samt att myndigheter förklarar sig ha förlorat matchen om rättsstaten men dessa problem betraktas inte som fundamentala hot mot det goda liv vi en gång ansåg självklart i Sverige utan mer som nedsmutsade byxor som lätt kan återställas om vi slänger dem i tvättmaskinen efter att ha sprutat på dem med Vanish.

Till exempel har jag inte uppmärksammat någon sjukdomsinsikt hos våra politiska ledare om man inte menar deras ångest över att sverigedemokraterna existerar och att jordens temperatur under en viss period troligen ökat med några tiondels grader (vilket kan vara en normal variation om man studerar utvecklingen på längre sikt).

Jag tror att jag vet hur jag skulle kunna få rätsida på alla utmaningarna. Det skulle visserligen krävas att jag vore diktator – och inte vilken diktator som helst, utan en som åtlyddes. Sedan gäller det att metodiskt avveckla alla de ofta välvilliga ingrepp som gjorts mot samhällets naturtillstånd där var och en får klara sig bäst han kan och ta de obehagliga konsekvenserna om han inte kan eller vill eller inte anstränger sig. Vidare ska jag göra slut på det människofientliga statliga ekonomiska stödet till skadlig propaganda till förmån för könsbyten och motsvarande.

Gud inrättade tillvaron med automatiska piskor och morötter, till exempel svält för den som inte går till jobbet eller odlar jorden. Det var antagligen en ordning som människan i sin beskäftighet borde ha lämnat i fred.

Men jag vet lika bra som du vad som då skulle uppstå, nämligen den jämmerdal som Thomas Hobbes på 1600-talet ansåg skulle förvandlas till ett allas krig mot alla där livet var ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Så liksom Hobbes skulle jag inrätta ett fruktansvärt våldsbenäget monster som hette Leviathan med uppgift att skrämma alla att hålla sig till lagarna i syfte att vanliga medelklassare ska våga sig ut på gatorna utan överfalls- och våldtäktsrisk. I ett sådant naturtillstånd hade välståndet mirakulöst kunnat återuppstå. Historiska erfarenheter visar att utvecklingen tar väldiga språng när de för det mesta statliga framstegsfientliga hämningarna läggs ned. Se hur Sydkorea och Singapore jagat förbi Sverige sedan dessa länder börjat föra klok politik.

När jag åstadkommit allt detta skulle jag begränsa mina insatser till att så långt det gick förhindra uppkomsten av en ny välfärdsstat som återigen gradvis skulle korrumpera vårt land så snart vi fått råd att institutionalisera de dumma idéer människor ansätts av när de drabbas av ymnighet.