Den upprörda debatten om Kleopatras hudfärg – var hon vit eller mörk? – visar hur konstig tanken om en enhetlig afrikansk identitet är. 

I Netflix nya “dokumentär” spelas drottning Kleopatra – som var grekinna – av en mörkhyad kvinna. Tilltaget provocerade egyptier som är trötta på att få sin historia kapad av så kallade “afrocentriker”. 

Till skillnad från vita västerlänningar lider inte egyptier av självförakt och skuldkänslor. De har till exempel fortfarande inte tagit avstånd från slaveriet under faraonerna … 

Afrocentrismen är alltså en rörelse som vill ge svarta afrikaner en ärofull historia att vara stolta över genom att “blackwasha” Egyptens historia. 

Afrocentrikerna hävdar att det gamla Egyptens civilisation skapades av svarta och att de ljushyade egyptierna kom till landet långt senare. 

Det stämmer förstås inte med verkligheten.

Egyptierna var ett Medelhavsfolk som såg ut ungefär som sydeuropéer, kanske något mörkare ibland. Men det hade noll släktskap med subsahariska afrikaner. 

Och panafrikanismen är en rörelse som vill skapa en gemensam identitet för alla som bor på den stora afrikanska kontinenten. 

Det är en konstig tanke eftersom människor förr i tiden förenades av vatten, inte av land. Att egyptierna i norr befann sig på samma landmassa som något annat folk i södra Afrika betyder alltså ingenting. Däremot har det stor betydelse för att förstå egyptiernas kultur och identitet att veta att landet låg vid Nilen och vid Medelhavet.

Kontakterna med andra folk runt Medelhavet var omfattande och naturliga. 

Romarrikets olika delar förenades av Medelhavet.

På Nilen kunde egyptierna färdas söderut, men kontakterna med folk söderut var inte lika täta och omfattande som konterna med Medelhavet, Egyptiernas handel med folk söderut skedde via nubierna som mellanhänder.

Ett annat exempel är folken och kulturerna i Östafrika. De har historiskt haft mer kontakt med Arabien, med länderna kring persiska viken och med länder på andra sidan indiska oceanen, än med folk i det afrikanska inlandet. 

Före järnvägen var det svårare att ta sig från den östafrikanska kusten till folken i inlandet än till hamnarna i Jemen eller på Indiens västkust. 

Tittar du på en karta är det närmare, i kilometer räknat, från Zanzibar till Kongo än från Zanzibar till hamnstaden Bandar Abbas på Irans sydkust. Men förr i tiden var det “närmare” från Zanzibar till Bandar Abbas. För det var mycket lättare, billigare och snabbare att ta sig dit. Och det skedde betydligt fler resor mellan Zanzibar och Bandar Abbas än mellan Zanzibar och det område som idag kallas Kongo. 

Det omaniska imperiet, som nådde sin kulmen på 1800-talet, är ett exempel på en statsbildning vars olika delar förenades av vattnen i persiska viken/indiska oceanen;

Musik, dans, livsstil, språk, religiösa uttryck, arkitektur och så vidare i städerna på Östafrikas kust liknar vad man finner kring persiska viken, däremot hittar man få likheter mellan kustens kultur och de skriftlösa kulturerna i Afrikas inland.

Bandar Abbas på persiska betyder ”Abbas hamn”. Ordet ”bandar” betyder alltså hamn. Och samma persiska ord hittar man i samtliga språk som talas runt indiska oceanen, till exempel omanisk arabiska, swahili, somaliska, gujarati och indonesiska. I Somalia har vi hamnstaden Bandar Beyla, i Oman Bandar Khayran och i Indonesien Bandar Aceh.

Panafrikanismen försöker alltså konstruera en ny identitet för folk som har mycket lite med varandra att göra och som inte delar en gemensam historia.