Det mesta som skrivs i tidningarna eller på annat sätt framförs i övriga medier – eller, för all del, i normala vardagssamtal – är ogenomtänkt och meningslöst. Men syftet är inte att den sortens diskurs alltid ska vara så himla djuplodande. Jag tror snarare att den sortens vardagspladder har en helt annorlunda mening, nämligen att göra livet, det vill säga umgänget människor emellan, någorlunda uthärdligt.

Jag har sett naturfilmer om hur apor gör. De sätter sig bredvid varandra och plockar insekter ur pälsarna. Kanske har detta någon praktisk nytta såsom exempelvis att de blir av med loppor och andra obehagliga knytt som vill lägga ägg under apans skinn. Men egentligen tror jag att beteendet är mer socialt. Det handlar inte om att förebygga fysiska plågor utan om att bekräfta att man ingår i en gemenskap med genetiska likar.

Att jag kommit fram till denna tolkning av vad apor sysslar med beror inte på aporna själva, ty dem vet jag knappt något om, utan på observationer av dessa djurs närmaste släktningar, det vill säga människorna. Dem har jag under många år inte kunnat undvika att med visst intresse studera på ganska nära håll eftersom vi människor på gott och ont är flockdjur.

Till exempel har jag många gånger varit på cocktailpartyn och motsvarande tillställningar. Jag kan inte på rak arm komma på någon annan mänsklig verksamhet som i högre grad påminner om apornas lopplockarmöten. Folk träffas, lägger ansiktena i lagom inställsamma veck, ställer frågor vars svar de knappast bryr sig om att lyssna till men likafullt är helt redo att förklara för sig själva och andra som eventuellt lyssnar att evenemanget är ”trevligt” eller till och med ”verkligen trevligt, hörrudu!”. När man plockat tillräckligt många loppor går man därifrån.

Detta är inte, förmodar jag, en naturtrogen avbildning av livet utan livet självt. Apor ägnar mycket tid åt att leta efter frukt, musslor, sniglar och annat matnyttigt men eftersom apsamhället är mer produktivt än den mänskliga varianten handlar det för dem inte precis om någon fyrtiotimmars arbetsvecka. De har gott om tid åt jättetrevliga cocktailpartyn och andra viktiga sociala tilldragelser. Krig är ej att förglömma då apor, i varje fall schimpanser, lär vara mycket våldsamma djur.

Att läsa dagstidningarna är att skaffa sig inblickar i apornas liv. Varje artikel avbildar en scen i deras existens. Om man nöjer sig med journalisternas rapporter slipper man själv gå dit för att plocka andra apors pälsar. För det mesta räcker sådan läsning inte för att man ska begripa vad som förevarit, men man får ett hum.

I morse tog jag således tre i stort sett slumpmässiga stickprov från apvärlden för att se vad som just idag ianspråktar djurens uppmärksamhet. Jag kan tala om att det visar sig vara precis som på djurens larv- och lopplockarmöten: tidningarna registrerar sådant som väcker intresse men inte så mycket att det stör den allmänna ordningen genom att kräva någon sorts jobbiga åtgärder. Helst ska det vara saker man kan leka med och sedan lämna kvar i sandlådan eftersom de på det hela taget saknar betydelse för vad som sker i samhället.

En fråga som visade sig engagera är om man ska skriva ”de” eller ”dem” eller kanske något så radikalt som ”dom”. Ska det alltså heta ”till jag” eller ”till mig”? ”Dem som inte arbetar ska inte heller äta” eller ”De som inte arbetar ska inte heller äta” eller möjligen ”Dom som inte arbetar ska inte heller äta”. Att denna fråga – och i förlängningen diskussioner om eventuell lagstiftning eller i varje fall skarpa språkliga rekommendationer – fängslar publiken framgår av tonfallet inte bara i journalistartiklar utan även i insändare. Själv förstår jag inte vad diskussionen handlar om eftersom problemet inte är att en del läsare inte kan skilja på subjekt och objekt – ”de” eller ”dem”? – oavsett vad det kan stå i ett kommande regelverk.

Nästa upphetsande fråga handlar om vad slags konstverk som tavelmålare och andra konstnärer ska få förfärdiga. Det kan bli hur komplicerat som helst. En möjlighet är att konstnären bestämmer. En annan är att centerpartisten i kommunens konstråd som anser sig representera skattebetalarna – som ju i verkligheten står för fiolerna – talar om vilken tavelstorlek och konstnärlig stil som ska gälla. Tumregeln är att ”armlängds avstånd” ska råda mellan dessa vilket av de lärda kommentarerna att döma inte betyder något alls. Man låtsas att detta är en fråga om konstnärlig integritet (som antas bli kränkt om centerpartisten säger åt konstnären att tavlan ska föreställa en älg, annars får det vara). I själva verket handlar det mest av allt om huruvida konstnären har någon talang. Se på Zorn och Michelangelo. De hade talang och skapade hur fulländade konstverk som helst på beställning bara de fick bra betalt. Problemet är att vi har för många virtuoser in spe som på skattebetalarnas bekostnad utbildar sig till konstnärliga genier utan att i verkligheten ha minsta fallenhet för artisteri.