Det är snart ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina, och om inget fredsavtal sluts finns risk att konflikten eskalerar till ett öppet krig mellan kärnvapenmakterna. Samtidigt har ordet ”fredsavtal” fått en kontroversiell klang, eftersom det förutsätter att en av avtalsparterna heter Vladimir Putin.  

Ett Svt-inslag tog nyligen upp ämnet: ”Varför sätter ingen en kula i pannan på Putin?” Bakom frågan ligger förhoppningen att en likvidering av Putin skulle innebära ett snabbt slut på kriget, och öppna dörrarna för en demokratisk utveckling i Ryssland. 

Men det kan också gå som i Sarajevo 1914, där ett välriktat skott istället drog igång ett världskrig. Tätt bakom Putin i hierarkin finns höga militärer som tycker det är dags att ge västvärlden en näsknäpp. Till exempel Andrey Gurulyov som, om man får tro honom själv, inte skulle tveka att släppa en bomb över London. Och han är säkert inte ensam. 

Den som tror att en folklig opinion i Ryssland är redo att ta över i samma ögonblick Putin trillar av pinn, borde titta närmare på vad som händer i Iran. Att omstöpa en diktatur är en långsiktig process. Om miljoner människor på gatorna i Teheran ännu inte lyckats rubba mullornas makt, kommer Navalnyj och hans anhängare få svårt att med kort varsel ta rodret från hökarna i Moskva. 

Putin beskrivs i svensk media som en patologisk mördare, av samma skrot och korn som Josef Stalin. Men jämförelsen haltar. En ungersk vän som inte har skuggan av ett skäl att försvara något som kommer från Ryssland, påpekar att Putin ”bara” invaderat länder med en talrik rysk minoritet (med undantag av Syrien). Det är förstås ingen ursäkt att invadera Ukraina och illa nog för Tjetjenien, Georgien och länderna i Baltikum, men säkerhetspolitiskt är det stor skillnad. För Sovjetunionen räckte det med rent ideologiska skäl, för att skicka stridsspetsar till Kuba eller rulla in stridsvagnar i Prag och Budapest. 

Strategin att lönnmörda Putin och göra Ryssland mindre ”farligt” kan alltså föra oss ur askan i elden. Ett kaos i Ryssland är inte nödvändigtvis bättre än ett kaos i Ukraina. 

Ryska militären lever i föreställningen att NATO, som militärt kontrollerar Atlanten, Stilla Havet och Östersjön även vill göra Svarta Havet till ett NATO-hav. Troligtvis var det Putins starkaste motiv att starta kriget. Ett annat motiv var de etniska motsättningarna i Ukraina – enligt min ungerske vän är det något av Putins utrikespolitiska doktrin att blanda sig i inbördeskrig där ryska minoriteter känner sig hotade. Dagens Ukraina är en mångkultur, bestående av ukrainare, ryssar, polacker, ungrare m fl, där just konflikten mellan ukrainare och ryssar har anor sen Stalintiden. 

Ett tredje motiv till invasionen var Minskavtalens misslyckande. Första Minskavtalet undertecknades 2014, med Belarus president Lukasjenko som värd. Ambitionen var att lösa konflikten i östra Ukraina genom att tillförsäkra de rysktalande regionerna Donetsk och Luhansk visst självstyre, ungefär som Kosovo tillerkändes visst självstyre efter Balkankrigen.  

När det efter några månader stod klart att ingen av parterna respekterade avtalet, tog Tyskland och Frankrike initiativ till ett Minsk 2. Inte heller Minsk 2 efterlevdes och både Angela Merkel och François Holland har i efterhand erkänt att överenskommelsen aldrig var allvarligt menad, utan en taktisk fint för att ge Ukraina tid att bygga upp en militär kapacitet. 

Månaderna efter invasionen lär Zelensky ha gjort vissa fredstrevare, men bringades på andra tankar av bland andra Boris Johnson, som förutspådde en lysande seger för västmakterna. 

USA har visat sig tämligen ointresserade av fredsavtal. Elaka tungor gör gällande att motiven snarast är egoistiska. Utan att amerikanska liv går till spillo skär den amerikanska krigsindustrin just nu guld med täljknivar, samtidigt som den energikris kriget åstadkommit i Europa skapar en flyktingvåg av industrier till USA. 

Bland de amerikaner som går mot strömmen kan nämnas en och annan pensionerad militär, samt Henry Kissinger och Donald Trump. Donald Trump har till och med erbjudit sig att ställa upp som fredsförhandlare, vilket ingen i väst (och kanske inte heller i öst) tagit på allvar. Själv tror jag Trump skulle ha bättre förutsättning än de flesta att ro iland ett fredsavtal. Han kan knappast anklagas för att vara lojal mot etablissemanget i USA eller EU. Som president startade han heller inga nya krig, vilket gör honom närmast unik bland amerikanska presidenter. Vidare lyckades han få Nord- och Sydkoreas ledare att krama varandra och fick igenom ett fredsavtal mellan två arabstater och Israel. Trots detta CV betraktas han allmänt som en ”clown”. 

Inga krig varar i evighet. Förr eller senare sätter sig parterna vid förhandlingsbordet, och jag föreställer mig att det även i Ukraina finns en viss opinion för en kompromisslösning med Ryssland. Även om den officiella propagandan säger något annat. 

Om inte Trump får förtroendet att hålla i ordförandeklubban under en fredsprocess, vem skulle då göra det? EU brände många av sina skepp redan i Minsk 2. England är ett rött skynke för den ryska eliten. Och Sverige, som annars brukar vara pigga på att medla i internationella sammanhang, har nyligen profilerat sig som Putinhatare. 

Mitt anspråkslösa förslag är ny fredskonferens i Istanbul, ungefär som den i Minsk, under ledning av Recep Erdogan. Man kan fråga sig varför jag väljer just honom, men har svårt att se en toppolitiker med större förutsättningar att locka bägge parterna till förhandlingsbordet. Han har avgjort bättre renommé i Ukraina än Lukasjenko. Han leder NATOS näst största militärmakt, och har ändå lyckats med konststycket att upprätthålla hyfsade relationer med Putin. Han är också känd för att vara en slug förhandlare och Istanbul befinner sig på lagom avstånd från Europa och EU.     

Erdogan kanske inte tillhör mina politiska favoriter. Men lyckas han ordna fred i Ukraina utan att världen sprängs i bitar, är jag beredd att förlåta honom för att han sabbade det svenska NATO-medlemskapet.