På nyårsafton gick den förre påven, Benedict XVI, bort. Det var inte oväntat precis, han var krasslig redan när han avgick för snart tio år sedan, och hans hälsa har inte blivit bättre sedan dess. Då och då, när jag besökte Rom och Vatikanstaten under mina år som katolik, såg jag honom på avstånd, när han i sakta mak promenerade i sin trädgård. Lite varstans i Vatikanen kunde man stöta på någon av alla de katter han tagit hand om och gett ett nytt hem.

Jag var, ärligt talat, aldrig riktigt bekväm med hans efterträdare. Det var absolut inte på grund av Franciskus som jag lämnade katolska kyrkan, men han var aldrig ”min” påve. Benedict däremot var en påve jag respekterade och tyckte mycket om.

Rent tekniskt konverterade jag dock under Johannes Paulus II:s pontifikat, påskafton 2005. Men då var han redan mycket sjuk och han gick bort kort därefter. Jag blev glad när kurian valde kardinal Ratzinger till hans efterträdare eftersom jag redan innan konversionen uppskattade honom mycket.

Det gjorde inte medierna. De avskydde honom. Hans företrädare, Johannes Paulus II, var något så unikt som en påve som dels blivit vald i unga år, dels hade förmågan att kombinera sin starka teologiska grund och katolska övertygelse med egenskaper som tilltalade gemene man även utanför kyrkan. Sådan var inte Benedict. Han var inte särskilt bra på att hantera medierna och inte gjorde han sig nämnvärt på bild heller. Men han var en hederlig och oerhört kunnig teolog som alltid stod upp för sin kyrka och för kyrkans trogna folk. Han var konservativ på ett sunt och klokt sätt och svävade aldrig på målet om vilken tro som ledde till frälsning.

Nu kan man förstås diskutera om den katolska tron verkligen leder till frälsning, men det är inte intressant i just det här sammanhanget. En påve ska nämligen stå rak och obändig för just den katolska tron, liksom exempelvis en luthersk ärkebiskop ska stå upp för den lutherska. För en kyrkoledare går det helt enkelt inte an att flamsa om att alla religioner är likadana och leder samma väg.

När Franciskus besökte Sverige 2016, något jag tidigare skrivit om här, ville han först inte fira mässa med Sveriges katoliker eftersom det kunde tas illa upp av lutheranerna (och framför allt, förmodar jag, av dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén). Jag har mycket, mycket svårt att föreställa mig att samma argument hade kommit upp om det varit Benedict som besökt Sverige.

Det är några år sedan jag lämnade katolska kyrkan och numera är det ytterst lite av allt som pågår där som intresserar mig. Men när jag först hörde om Benedicts bortgång kände jag ändå sorg inombords. För en katolik är påven alltid närvarande, och Benedict var en mycket viktig del av mitt katolska liv. Han lämnar ett tomrum efter sig i hela den katolska världen.

Bild: Benedict XVI, 2010 (wikimedia commons)