Regeringens viktigaste minister är tvivelsutan justitieminister Gunnar Strömmer. Han skall låta göra en välbehövlig översyn av Brottsbalken från 1964. Han har en stor roll att fylla vad gäller många av förslagen i Tidöavtalet. Och nu har Strömmer även fått härvan inom den högsta polisledningen på bordet. Ingen avundsam uppgift. Strömmer behöver mycket hjälp och en fast vilja att förändra tingens ordning.  

Och jag förstår inte varför han tvekar när det gäller att sparka de tre i polisledningen som Expressen har hängt ut som minst sagt dåliga exempel på ”oväldiga” statstjänstemän? Är han inte medveten om de brister som har utvecklats i den svenska statsförvaltningen under de senaste 50-åren? Varför konsulterar han inte exempelvis Inga-Britt Ahlenius för att få en bättre bild av förfallet?  

Vi har i Sverige ett system med relativt små politiska departement och självständiga myndigheter som verkställer de politiska besluten. Varje myndighet styrs av regeringen och inte av enskilda ministrar. Myndigheterna styrs långsiktigt av en instruktion och mera kortsiktigt av vad departementsledningen skriver i det årlig s k regleringsbrevet. 

Juristerna var länge ”kavalleriet” i svensk statsförvaltning. Regeringen utsåg oftast domarutbildade och andra mycket erfarna jurister till generaldirektörer för myndigheterna. Många av de jurister som utsågs hade tidigare arbetat med lagstiftningsfrågor inom samma departement som myndigheten lyder under eller i något annat av departementen. 

Den första ”stenen” mot den rådande ordningen kastades av Olof Palmes regering, som på 70-talet avskaffade det så kallade tjänstemannaansvaret. Den andra stenen av den mängd av ekonomer som drog in i statsförvaltningen på 70-talet. Det tredje steget var den glade och oskuldsfulle Bo Holmberg, som av Olof Palme utsågs till civilminister efter 1982 års val.  

Holmberg var en politisk amatör från Härnösand med en bakgrund som landstingsråd i Västernorrland, som visste noll och intet om statsförvaltningen. Nu gavs han uppdraget av Olof Palme att ”avbyråkratisera” myndigheterna i statsförvaltningen. Holmberg valde att, som han hade gjort med sjukhusen i Västernorrland, försöka göra myndigheterna mer ”serviceinriktade” och känsliga för ”brukarnas önskemål”.  

Nu är det ju så att statens verksamhet inte alls liknar kommuners eller regioners (tidigare landsting) verksamheter. Statliga myndigheter producerar nästan inget alls, de styr i stället genom att de från en lag från riksdagen eller en förskrift från regering utfärdar detaljerade  tillämpningsföreskrifter – och kontrollerar efterlevnaden av dessa. Detaljföreskrifterna styr de som producerar, dvs företag, kooperationer, kommuner, regioner, föreningar. 

Trots hårt motstånd från andra ministrar insisterade Bo Holmberg på att myndigheterna skulle bli mer ”brukarorienterade” och mer ”serviceorienterade”. Det här blev början på slutet för dominansen av statsförvaltningens ”kavalleri” – för juristernas dominerande roll inom svenska myndigheterna.  

Ett fjärde slag som riktade sig mot själva ledningsfunktionen i myndigheter kom den gamle skolministern Sven Moberg med i en utredning på 80-talet. En generaldirektör förordnas på sex år, och om inget oförutsett inträffa förnyas förordnandet mer eller mindre automatiskt med ytterligare sex år i samma myndighet. Tidigare kunde detta ske detta både tre (18 år) och till och med fyra gånger (24 år). Sven Moberg förslog nu en ökad rotation på posten som generaldirektör. Maximalt två förordnanden var hans förslag. 

Samtidigt ansåg Sven Moberg – i likhet med Olof Palme – att politiken borde få ett ökat och tydligare genomslag i myndigheternas verksamhet. Här visste han att var han ute på hal is med hänsyn till vad som sägs i regeringsformen om att det är regeringen i sin helhet som styr myndigheterna och inte enskilda ministrar. Det här löste Sven Moberg genom att ge en enskild minister ökade befogenheter genom möjligheten för ministern att tillkalla en generaldirektör för ”samtal” och ”konsultationer”.  

Här finns förklaringen till att exempelvis Dan Eliasson kunde omplaceras och förstöra inte bara Försäkringskassan, Polisen, Migrationsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap innan han till slut hamnade på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Här finns också förklaringen till att Anita Strandhäll kunde sparka Ann-Marie Begler från Försäkringskassan, när Begler genomförde de kontroller som finns såväl i sjukförsäkringslagen som i alla de andra förmånslagar som Försäkringskassan administrerar.  

Om Gunnar Strömmer verkligen vill ta itu med det moras som svensk statsförvaltning har utvecklats till, och som hans företrädare Morgan Johansson och Beatrice Ask inte ville, orkade eller ansåg obehövligt, behöver Strömmer hjälp, mycket hjälp! Här om någonstans är uttrycket ”paradigmskifte” motiverat. Mitt förslag är att han omedelbart anlitar Inga-Britt Ahlenius som förvaltningsexpert i justitiedepartementet.   

Stig Fölhammar, f d statstjänsteman vid Riksrevisionsverket, därefter SIAR-konsult och egen företagare samt EU-tjänsteman.