LENNART BENGTSSON: Har vi en klimatkris? 

Jag har inte lyssnat på Elsa Widdings tal i riksdagen utan har endast hört brottstycken samt några kommentarer från andra riksdagspersoner. Jag avstår från att kommentera dessa.  
 
Uppståndelsen är huvudsakligen semantisk då det gäller vilken betydelse man lägger i ordet kris och andra superlativer som vår tid tycks hänge sig åt i allt större utsträckning. En kris kan man möjligtvis kalla de dagliga skjutningarna, sprängningar och gängmorden som vi för tillfället har i Sverige men knappast väderförhållandena på jorden och allra minst i Sverige under de senaste decennierna. De är i alla fall inte värre än tidigare enligt vad som kan avläsas från tillgänglig väderstatistik.  

Skillnaderna beror på befolkningsökningen och att det nu finns mer att förstöra samt att allvarliga vädersituationer uppmärksammas idag i en helt annan utsträckning än tidigare. Det är självfallet allvarligt men de kommer knappast att försvinna även om vi lyckats minska dagens växthusgasutsläpp genom olika åtgärder. 

I sammanhanget är det ju dock högst beklagligt att länder som Sverige och Tyskland i förtid lagt ned fullt fungerande fossilfria energianläggningar. Detta borde landets riksdagspersoner ha ägnat sig åt att försöka stoppa. De har efteråt inte ens kunnat motivera varför de har bidragit till ett sådant ogenomtänkt beslut vilket ytterligare förvärrar klimatproblemet.  
 
Ökningen av växthusgaser i atmosfären är ett potentiellt problem på lång sikt, på en tidsskala av 50 – 100 år. Den pågående globala uppvärmningen kommer med säkerhet att fortsätta vad som än görs och det bästa som världsbefolkningen kan göra är att anpassa sig till ett varmare klimat. Den innebär inte bara negativa konsekvenser även om dessa gradvis kan komma att dominera.  

Grundorsaken är den väldiga världsbefolkningen och att alla strävar efter ett bättre liv. På en tidsskala på mindre än ett halvsekel finns det ingen möjlighet att helt ersätta fossil energi med kärnkraft och förnybar energi. För tillfället gör världens länder det som är möjligt att göra och med hänsyn taget till alla andra problem som de också måste hantera. Vad svenska politiker borde tänka på är att Sverige påbörjade sin klimatomläggning redan för mer än 50 år sedan genom en serie kloka beslut och har reducerat de maximala utsläppen vid mitten av 1970-talet till dagens cirka 1/3. Låt oss hoppas att den klokskapen kommer att återkomma hos våra förtroendepersoner! 

Lennart Bengtsson