Eftersom Sverige är ett någorlunda civiliserat land fattar vi inte konfliktladdade politiska beslut efter handgemäng utan försöker i stället presentera våra känslor och önskemål i vetenskaplig skepnad. En konfliktladdad fråga är det här med friskolor och vinstutdelning. (Fast jag tror inte att själva vinstutdelningen egentligen är någon springande punkt. I grunden handlar det om konkurrens om eleverna mellan kommunala och privata skolor. De kommunala intressena hetsar mot vinstutdelningen eftersom det kniper lättköpta debattpoäng. Kommunintressena hade ogillat privata konkurrenter även om dessa aldrig delat ut en krona till sina ägare.)

Den stora frågan i den seriösa debatten är om kommunala skolor och privata skolor konkurrerar på lika villkor. Den kommunala sidan hävdar att systemet är riggat för att ge de privata skolorna orättmätiga fördelar. Skolpengen, det vill säga den offentliga ersättningen, kanske 100 000 kronor per elev och år, följer med eleven till den skola eleven och hans föräldrar har valt. I kombination med den enskilda skolans rätt att själv sätta betyg uppstår fina incitament för privata skolor att locka till sig kunder med glädjebetyg.

Visst skulle även kommunala skolor kunna använda sådana trick men incitamenten för privata skolor är så mycket större. Eleverna är levande, fritt kringvandrande checkar värda en hundring om året. Det är såklart lockande för en privat skolägare att bättra på betygen om pengarna rinner i raka rör ner i vederbörandes plånbok. För en kommunal rektor spelar en elev mer eller mindre ingen roll eftersom effekten inte påverkar den enskilda skolans ekonomi. Lärare i kommunskolor har praktiskt taget obefintliga incitament att skapa betygsinflation.

Frågan om hur betygen sätts blir därför den arena där de vetenskapliga striderna utspelas. Privatskolegänget säger att det inte fuskar, kommunskolegänget säger att privatskolegänget fuskar. Båda sidorna gör noggranna undersökningar för att bevisa sin sanning.

Nu har Studieförbundet Näringsliv och Samhälle just publicerat en ny vetenskaplig rapport i ärendet: Resultat och betygssättning i gymnasiefriskolor. Fuskar de eller fuskar de inte? Så här sammanfattar de ansvariga forskarna sina rön:

Resultaten tyder på att friskoleeleverna i genomsnitt får högre betyg, bättre provresultat i svenska och engelska, oftare går klart gymnasiet och i högre utsträckning studerar vidare. Men författarna finner också tecken på en mer generös betygssättning i friskolorna. Exempelvis sätter friskolor högre kursbetyg jämfört med resultaten vid nationella prov… [Mönstret indikerar] att det behövs åtgärder för att förbättra likvärdigheten i betygssättningen mellan skolor.

Slutsatsen blir att systemet är konstruerat så att det blir lätt för friskolorna att fuska med betygen och att de troligen också gör det. Om det inte varit så att jag nyligen läst en i mitt tycke sensationell artikel av skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren (om vilken jag den andra oktober publicerade en krönika i frågan) så hade jag nog dragit slutsatsen att saken var slutgiltigt avgjord till friskolornas nackdel. Men Sahlgrens analys sätter frågan – tror jag i alla fall, vetenskapen är ofta lurig – i en annan belysning. Han har sin egen tolkning av vad betygsskillnaderna beror på.

Han hävdar att det svenska skolsystemet, långt ifrån att vara så jämmerligt dåligt som de flesta tror, i själva verket ligger på Europatoppen om man indelar eleverna efter härkomst och sedan bara tittar på dem som har inhemsk bakgrund. Om Sahlgren har rätt skulle det kunna betyda att friskoleelevernas överlägsna betyg inte beror – eller bara delvis beror – på betygsfusk utan i stället på att friskolebarnen har svenskt ursprung.

Jag vet att det är inopportunt att tala om detta. Mycket riktigt har Sahlgrens rön knappast väckt någon uppmärksamhet. Men han kanske har rätt och den möjligheten bör vägas in i diskussionen om det eventuella betygsfusket. Det är förstås också möjligt att han har fel.

Men det är troligtvis ingen tvekan om att friskolorna drar till sig russinbarn, alltså begåvade barn med ambitiösa föräldrar. Kanske är den rätta anklagelsen mot friskolor inte så mycket att de fuskar med betygen som att de bidrar till segregeringen av skolan. Vi talar här om målmedvetna och energiska föräldrar vars barn troligen är likadana. De gissar att framtidsutsikterna ser bättre ut för barn som går i lugna klasser där alla elever talar svenska och har samma kulturella bakgrund. Och för nyanlända lika ambitiösa föräldrar tar det nog tid innan de blir tillräckligt kulturellt acklimatiserade för att komma på att de ska försöka få plats i friskolor för sina barn. De flesta nyanlända föräldrar blir nog aldrig så kulturellt acklimatiserade.