”Om en släkting är kriminell, kan jag då bli polis?” Den frågan dyker upp i Frågor och svar-delen för den som söker på arbete och utbildning på polismyndighetens hemsida. Svaret är att det går alldeles utmärkt eftersom polisen då gör en individuell granskning på den sökande. Men hur går den granskningen till och hur noggrann är den? Nu står en kvinnlig polis åtalad för att ha gjort dataintrång och sökt uppgifter om sin gängkriminelle släkting och dennes nätverk.

Jag tycker givetvis inte att man undantagslöst ska utestängas från möjligheten att bli polis för att man har en släkting som är kriminell. Men det är skillnad på kriminella och kriminella. När det gäller gängkriminella tillhör de, med få undantag, stora klaner där kriminaliteten är ett sätt att leva. I den miljön förväntas man vara lojal mot klanen, inte mot det svenska samhället. De här människorna struntar fullkomligt i att dra sitt strå till stacken i samhällsbygget – de ägnar sig åt narkotikaaffärer med svarta pengar och skjuter mot varandra i parti och minut utan att bry sig ett dugg om ifall en oskyldig människa råkar passera.

Den polis som nu står åtalad tillhör just den miljön, enligt åtalet vid Göteborgs tingsrätt. Hon hade gjort ett hundratal sökningar i polisens databas, inte bara på sin egen gängkriminella släkting utan också på flera andra personer personer och fordon, både i släktingens kriminella nätverk och andra nätverk. Slagningarna gjordes under en längre period 2020.

Åklagaren ifrågasätter nu hennes opartiskhet och det är väl det minsta man kan göra. Men det riktigt allvarliga är att en person, som lever i en gängkriminell miljö, överhuvudtaget kan anses lämpad att bli polis.

Jag misstänker att en starkt bidragande orsak är den strukturella omvandling som pågått inom polisledningen de senaste åren. Den omvandlingen har förvandlat polisen till en kramgo socialtjänst där alla människor ska behandlas lika, vare sig de betalar skatt och sköter sig eller säljer knark och mördar människor. Det skapar trygghet för kriminella och otrygghet för hederligt folk.

En annan orsak till att den individuella granskningen gått så påfallande fel är förmodligen att det rör sig om en kvinna. Kvinnor som söker sig till traditionellt manliga yrken tilldelas gärna en liten gräddfil. Jag skulle dessutom kunna föreställa mig att det rentav var ett plus att hon hade kopplingar till kriminella nätverk.

”Bingo!” tänkte säkert polisledningen förtjust, ”här har vi inte bara en tjej som kan snacka med de utsatta grabbarna och som har koll på vilka pizzor de gillar mest, vi får också chansen att inkludera istället för att stigmatisera. Kan det bli bättre?”

Och det kan det förstås inte, i alla fall inte för en polismyndighet som lägger ner oerhört mycket kraft, tid och pengar på att visa yrkeskriminella respekt och vördnad.

Jag tror att det lågaffektiva bemötandet, pizzaluncherna och allt vad polisen nu hittar på i sin iver att skapa relationer med de kriminella, har komprometterat myndigheten på djupet. Det kan ju inte vara vara moraliskt nyttigt att ständigt bemöta kriminella psykopater med ett leende och en klapp på axeln, och iaktta en hittepåvärdegrund som inte har någon verklighetsförankring. Om polisen fortfarande hade varit polis, istället för att vara socialtjänst 2.0, så är det inte alls säkert att den här personen hade slunkit igenom granskningen.