Häromdagen diskuterade jag energipolitiken tillsammans med några personer som till skillnad från mig har solida kunskaper i ämnet. De skakade på sina huvuden och frågade sig hur det är möjligt att Sverige, som fram till sekelskiftet hade utvecklat ett av världens bästa energisystem baserat i huvudsak på vatten- och kärnkraft, sedan dess på några årtionden låtit förvirrade miljöromantiska idéer infiltrera energipolitiken vilket gör att det nu diskuteras allmänt om elen då och då ska behöva stängas av under vintern – ett hot som de ansvariga politikerna försöker skylla på Putins krig när problemen i verkligheten beror på deras egna dumma beslut att lägga ned kärnkraftverk och genomföra en stor energiomställning i huvudsak baserad på opålitlig, dyr och systemhotande vindkraft.

Insatta bedömare som professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren och energijournalisten Svenolof Karlsson gör särskilt pessimistiska och kanske realistiska prognoser. I en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken Hela södra Sverige kan bli långvarigt strömlöst i vinter skriver de:

Hur illa kan det bli vid en stor störning i vinter? Kan vi återstarta landet, om det värsta inträffar? En samman­vägning av de bedömningar vi tagit del av visar på mycket stor risk att det inte går.

Det är svårt att föreställa sig någon större nationell katastrof än att landet, eller en stor del av landet, låg strömlöst under några kalla vinterveckor eller kanske till och med månader. Nästan ingenting fungerar numera utan elektricitet. I serien för landet skadliga politiska beslut, som numera är ganska lång, måste energipolitiken räknas bland de främsta.

Jag frågar ofta mig själv och andra hur alla dessa ogenomtänkta beslut kunnat fattas under de senaste årtiondena av svenska politiker ur alla partier. Något parti har kanske inte fått tillfälle att göra några dumheter eftersom det inte befunnit sig i någon maktposition men alla som haft något att säga till om är medskyldiga. Det gäller till exempel mångkulturen (som en enig riksdag röstade för), skolan, invandringen, brottsligheten och nu uppstickaren energipolitiken.

Det märkvärdiga är att dessa skadliga politiska beslut för vilka de olika partierna har ett gemensamt ansvar alla fattades mot bättre vetande. Med vetande avser jag i det här fallet antingen sunt förnuft eller något mer vetenskapligt eller möjligtvis båda. Att mångkultur inte fungerar – eller bara fungerar under speciella betingelser – visste människan redan 1975 när beslutet fattades. Men det brydde sig riksdagen inte om, inte en enda ledamot. Förklaringen var antagligen dumhet eller en högmodig övertygelse om att mänsklighetens tidigare erfarenheter inte gällde för det svenska politikerväldet. Det är samma med skolan. Man kan inte få jämlikhet och excellens på samma gång. Det visar sig på idrottsarenorna om inte annat. Men sådana allmängiltiga erfarenheter är inga hinder för det svenska politikerväldet. Om det behövs så upphäver politikerväldet naturlagarna.

I fråga om energipolitiken har den ena statligt anställda ingenjören efter den andra framlagt sina vetenskapligt grundade dubier kring politikernas framtidsplaner men blivit avvisade av okunniga men trosvissa politiker. Som Blomgren och Karlsson skriver är det inte lätt att ”stå emot när de politiska ambitionerna går på tvärs emot fysikens lagar”.

Men att Sverige gör bort sig inom energipolitiken är väl inte så konstigt med tanke våra övriga politiska missgrepp, sa en av mina samtalspartners, men Tyskland! Allt dumt som Sverige gjort inom energipolitiken har Tyskland också gjort fast tidigare och grundligare. Hela Energiewende-politiken har klappat ihop. Varför gav sig Tyskland, som är Europas, kanske världens, främsta ingenjörsnation in på ett samhällsomvandlingsprojekt som ingen vetenskap vitsordat utan bara var ett experiment utan erfarenhetsgrund? Och till på köpet under ledning av vetenskapspersonen Angela Merkel som ägnat sig både åt universitetsstudier i fysik och åt att doktorera i kvantkemi! Hon borde väl ha förstått de invändningar som en hel kår av tyska tekniker presenterade.

Men ändå valde hon att driva igenom Energiewende som nu kraschat och tvingat Tyskland tillbaka till uran och kol. (Hon kunde också ha lyssnat på president Trump som i FN:s generalförsamling inför flinande tyskar förklarade att deras energiomställning skulle göra landet beroende av Ryssland och därför inte fungera.)

Det finns, vad jag kan förstå, inga andra förklaringar till sådana uppenbara dumheter än högmod och den politiska list som ligger i att säga och göra vad som helst för att klara nästa val. Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker (bilden) förklarade poängen med att strunta i allt som stod i vägen för detta mål: ”Vi vet precis vad vi bör göra, problemet är bara att vi inte vet hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.