Mänskligheten har utnyttjat vindkraften sedan dag ett, till exempel för att segla, men den moderna tillämpningen i syfte att producera elektricitet har bara drygt tre decennier på nacken. Trettio år är ungefär vad det brukar ta att upptäcka och plocka hem den stora utvecklingspotentialen hos nya innovationer.

Visst fortsätter förbättringarna men med starkt avtagande effekt. Vindkraften befinner sig nu, påstår jag efter de ytligaste studier av frågan, i detta skede. Vi vet nu ganska säkert vad den kommer att kunna åstadkomma och därmed också på ett ungefär vad ett vindkraftverk kan vara värt. (Nämligen om man antar att det finns ett etablerat kilowattimmepris och att vi kan räkna ut hur många kilowattimmar ett verk kommer att producera under sin kanske tjugoåriga levnad.   Jag struntar i att alla sådana kalkyler kan kastas över ända av politiska beslut som upphäver all förutsägbarhet.)

Det stora budskapet, som jag tyder det, är att vindkraften inte alls är så lönsam som man ursprungligen kunde fantisera om och att den dessutom skapar en massa krångel som några kanske förutsåg men som nonchalerades i den svärmiska yran över vindkraftens ännu rika framtidslöften.

Det betyder inte att man inte längre investerar i vindkraft – år 2021 investerades ungefär 500 miljarder kronor i Europa vilket motsvarar en tiondel av Sveriges bruttonationalprodukt – men det betyder, tror jag, att tvivlet växer i de kretsar där investeringsbesluten fattas. Att det över huvud taget investeras i vindkraft beror nog på att kraftslaget är så kraftigt subventionerat. Till exempel behöver kraftverksägarna inte betala vad det kostar att upprätthålla den reservkraft som måste sättas in när det inte blåser. Ej heller drabbas de av de kostnader för utbyggnad av elnäten som de orsakar. Vem som ska stå för fiolerna när jättekonstruktionerna är uttjänta och ska rivas är ännu oklart.

Frågan är vem som äger vindkraftverken och hur de tänker. Professor Gordon Hughes vid University of Edinburgh (bilden) har undersökt den engelska havsvindkraftindustrin och drar följande slutsatser:

Sektorn för havsbaserad vindkraft domineras av stora, ofta statskontrollerade, företag som kan använda stora kassaflöden från befintliga produktions- och/eller nätverksamheter, och som är under föga press att återföra kontanter till vare sig sina kunder eller sina aktieägare.

Dessa företag räknar med att kunna sälja en stor del av aktierna i sina projekt till överoptimistiska investerare med liten förståelse av riskerna. Dessutom är projekten starkt beroende av skulder från lika naiva långivare.

Företagen och finansiella investerare räknar med att bli räddade av staten (”bailed out”). När de ekonomiska konsekvenserna av den underliggande ekonomiska verkligheten blir obestridliga kommer det att finnas en enorm lobby för att vältra över de totala kostnaderna för havsbaserad vindkraft på antingen elkonsumenter eller skattebetalare.

(Märkvärdigt nog är denna studie publicerad av miljöstiftelsen Renewable Energy Foundation. Modigt av stiftelsen att ställa sig på småspararnas sida mot miljöfariséerna.)

Energi- och miljöprofessor Per Fahlén vid Chalmers har kommit fram till ungefär samma sak:

Vattenfall har tjänat stort på kärnkraft och förlorat stort på vindkraft. Kommuner har förlorat miljarder på egen vindkraft (Umeå, Karlstad, Gävle, Eskilstuna, Skellefteå, Dorotea…) och de försöker att så fort som möjligt bli av med sina innehav. Havsnäs i Jämtland, som när det byggdes var Europas största landbaserade vind-industriområde, har gått med förlust alla år utom ett (2020 var det -160 miljoner). Ju mer vindkraft som byggs desto sämre blir dess ekonomi och desto högre blir elkostnaderna.

I praktiken betyder detta att ett antal inflytelserika storägare inom vindkraften troligen inom viss tid vill sälja sina vindkraftsbolag eller aktier till någon som inte riktigt har fattat och därför förtjänar en ekonomisk smäll, kort sagt småsparare och andra torskar.

I det perspektivet förstår man plötsligt den stora entusiasmen inför den så kallade taxonomin. Taxonomin är ett byråkratiskt instrument som indelar olika slags investeringar i grader av hållbarhet. Till exempel ligger vindkraft i topp medan kolkraft ligger i botten. Det föreligger nu starka påtryckningar, mest från EU:s sida om jag fattat rätt, för att Europas kapitalrådgivare och finansbolag, det vill säga sådana som administrerar småsparares sparkapital, ska förmå kunderna att placera sina pengar i enlighet med taxonomins rekommendationer.

Och egentligen handlar det, enligt denna konspirationsteori, bara om att en del vindkraftsinvesterare, som ångrar sina gamla satsningar, vill bli av med sina aktier innan alla andra upptäcker att aktierna inte är särskilt mycket värda.