Återkommande ställer sig den som tar del av den dagliga brottsrapporteringen frågan varför? Varför ger sig inte brottsoffret av från den farliga miljön och de svekfulla ”vänner” som misshandlar och bedrar. Dessa tankar gör sig särskilt påminda när det avslöjas att den misshandlade hustrun funnit sig i, eller i alla fall stått ut med åratal av plågor – utan att ge sig av. 

Vad håller henne kvar? Varje fall har sina särdrag, men återkommande anförs några försök till förklaringar: hon har ingen egen försörjning, hennes självkänsla är knäckt, hon försöker hålla ihop äktenskapet för barnens skull, hon kan vara rädd för makens hämnd om hon lämnar honom – med mera.

Varje enskilt fall har sina särdrag, förstås, men ofta är något eller några av de skäl som räknats upp aktuella. 

Dagens politik är lika svårförstådd som den misshandlade hustruns vägran eller rädsla att bryta sig loss. Varför, frågar man sig, varför stannar de socialdemokratiska väljarna kvar? Hur kan de stå ut med den ständiga misshandel som de utsätts för? 

De får visserligen löften om bättring eller om avstående från förljugna, skenbara förbättringar – men löftena sviks ständigt. 

För inte så länge sedan var det uteslutet att Sverige skulle satsa på kärnkraft – nu är det plötsligt helt möjligt. 

Så sent som i november 2021 sa Peter Hultquist:  ”Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process” – dvs. att söka medlemskap i NATO . Nu är Sverige redan kandidatland och han sitter kvar. 

Ibland blir löftena så yviga, att de liknar orden från en ångerfull, berusad make som försöker lugna sin misshandlade och gång på gång bedragna maka. Energiministern beter sig just så. 

Nu är energiministern en av de många ministrar i regeringen som är uppenbart inkompetenta och tvingas till genomskinliga lögner för att dölja sin okunskap och bristande verklighetsorientering. 

Det är en ursäkt – eller förklaring – som Magdalena Andersson inte kan – och antagligen inte vill – använda sig av. Hennes utbildning och meriter i övrigt är sådana att man kan utgå från att hon har ordentliga kunskaper och ordentlig koll på det dagsaktuella tillståndet i riket. Desto mer pinsamt blir det när hon ohämmat ljuger och skarvar. 

I januari i år skrev jag: ”Vad har vi alltså här? I bästa fall har vi en människa som aldrig lämnat trotsåldern. I värsta fall har vi en klassisk diktatorstyp: trångsynt, självtillräcklig och med behov av total kontroll”. 

Och liksom Putin använder hon sig ohämmat av lögn för att behålla sin makt. 

De socialdemokratiska sympatisörerna hukar sig, tiger och tar emot slag efter slag från denna fullständigt ohämmat lögnaktiga människa. De beter sig just som misshandlade, brutna kvinnor. Redan det är svårt att förstå. Men hur skall man förklara den tystnad som omger henne? Hon tillåts krypa och gömma sig under någon av alla sina stenar så fort hennes belägenhet blir lite besvärlig. (Länken ovan till Gp visar att det börjar finnas undantag). 

Varför?  

Vad är journalisterna rädda för? Tycker man om det putinska sättet att utöva makt? Kanske ursäktar man den egna fegheten med hennes brutala maktutövning? Eller känner de sig också som misshandlade hustrur?