Många ord kan användas för att beskriva det politiska läget i dagens Sverige. Det ligger ändå nära till hands att använda ordet yrvaket. Plötsligt har inte så få gnuggat sig i ögonen för att klarare se och förstå vad som händer. En del berättar också om vad de ser.  

Länge – och fortfarande – har svensk politik och debatt dominerats av ett önsketänkande. Det framträder tydligast i skol-, kriminal- och sjukvårdspolitik, men präglar mer eller mindre all politik. 

Önsketänkandet är så tydligt. Man säger att skjutningarna skall komma att minska och upphöra som en följd av någon ny åtgärd. Skjutningarna fortsätter. En ny åtgärd lanseras med samma förhoppning. 

Samma resonemang förs i debatten om att förbättra skolresultaten i främst de så kallade utsatta områdena. Ett antal miljoner eller miljarder tillskjuts för att göra förslagen trovärdiga. Inget händer. Nya förhoppningar, nya pengar och nya besvikelser. 

Invandringspolitiken har under årtionden diskuterats och utformats enligt samma mönster. Den har styrts av mycket orealistiska förhoppningar om vilken nytta och glädje den skulle komma att tillföra det svenska samhället. Samtidigt uppvisar debatten om invandringen en påtaglig tillnyktring. Numera skrattar man om påståendet att invandringen skulle vara lönsam. Den praktiska politiken har förstås inte påtagligt ändrats. Det kommer.   

De flesta partier har praktiserat detta önsketänkande. Vissa har i någon mån tillnyktrat. De mest ståndaktiga är nu Miljöpartiet och Centern. Deras politik innebär ett ständigt flaggande med önsketänkande. Följaktligen består deras retorik av ett antal floskler, ordnade i en lång rad. 

Men denna ansvarslösa attityd avslöjas nu alltmer. Morgan Johanssons och socialdemokratins önsketänkande om kriminalpolitiken avslöjades brutalt och effektivt av ett antal polisers vittnesbörd i onsdagens SvD.  Hans försvar, utöver att fortsätta önsketänkandet, är att, som alltid, skylla på någon annan. Samma attityd visar rikspolischefen i sitt svar på ett nödrop från en utredare: Thornberg skrev bland annat att ”ett av polismyndighetens mål är att uppnå framgångsrik brottsbekämpning och uppklarning, det är viktigt att vi arbetar för att uppnå effektiva processer i vårt utredningsarbete och i rättskedjan”. Återigen ett undflyende och ett önsketänkande så grovt att det är ett rent ”Goddag yxskaft”. 

Och i detta inslag (från 15 min.) avslöjar Hanif Bali en ung socialdemokrats politiskt korrekta önsketänkande. Han beskriver konkret, utifrån egna erfarenheter, hur viktig bostaden är för en invandrares möjlighet att kunna fungera i samhället. Hon talar bara om ett önskat idealläge. Det skall etableras genom just önsketänkande. (Naturligtvis återpublicerar statstelevisionen debatten på ett för henne så positivt och för debatten så snedvridet sätt som möjligt).   

Visst finns det många som likt statsmedia fortsätter att försköna och ljuga om verkligheten, i avsikt att skydda den politiska makt de är beroende av. Men oväntat snabbt, nästan plötsligt, har beskrivningarna av problemen i samhället blivit mer förutsättningslösa och ärligare. 

Nu är det öppet läge. Socialdemokratin har fortfarande, tack vare pandemin och kriget i Ukraina, goda opinionssiffror. De kommer att bli sämre. Allt fler kommer att – som poliserna – tala om sin verklighet, därför att de uppfattar sig inte längre vara ensamma om att beskriva de under många år växande problem som de sett i sin vardag, i sitt arbete eller på sin bostadsort, men som de först nu vågar beskriva. 

Så, käre läsare: Förtvivla ej! Du är inte längre så ensam som du kanske tror dig vara. 

(Jag skulle ha kunnat tillägga ett antal rader om att läget är en följd av den stora invandring som stressar samhället. Nära en miljon invandrare som inte tillför något, men belastar alla offentliga budgetar, är den grundläggande förklaringen. Men det känner ju du, käre läsare, redan till.)