En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.

Sedan den 24 februari, när Ryssland invaderade Ukraina, har västerlandets politiker enat sig om ett entydigt svar på frågan om vem som är ansvarig. Det är Putin. President Biden förbereder halvtidsvalen i november genom att resa runt i USA och skylla alla problem på sin ryske kollega. Svenska politiker kallar det för Putinpriser när bensinen blir dyrare.

Om man emellertid besvärar sig aldrig så lite för att kontrollera den sortens utsagor så visar de sig vara felaktiga. Diagrammet ovan kommer från The Wall Street Journal. Det är uppenbart att priserna, särskilt på energi, varit på uppgång i åtminstone ett år när ryssarna anföll Ukraina. Man kan till och med ana en liten nedgång sedan kriget började.

Men vad beror inflationen i så fall på? Sådana frågor kan nästan aldrig besvaras med någon säkerhet eftersom ingen vet, framför allt inte de som anses ha särskilda expertkunskaper. Det finns en professor för varje åsikt. Själv tror jag att prisökningarna beror på att nästan alla västländer satte fart på sedelpressarna under 2021 i syfte att undanröja de obehagliga effekterna av att man på de flesta håll så oförsiktigt hade stängt ekonomierna under coronapandemin. När pandemin klingade av och ekonomierna drog igång av egen kraft ökades den totala efterfrågan med summan av de nytryckta sedlarna och inflationen blev därmed omöjlig att få bukt med.

Till saken hör också att det självklart producerades mindre när ekonomierna mer eller mindre stod stilla. När näringslivet sedan drog igång upptäckte företagen två brister. Dels saknades insatsvaror som under normala omständigheter faktiskt skulle ha producerats under nedstängningsperioden. Dels saknades den arbetskraft som blivit hemförlovad (och som i USA inte haft samma anställningsskydd som i Sverige).

Jag var nyss på studieresa i USA och träffade företagare. Nästan unisont förklarade de att det rådde brist på insatsvaror vare sig dessa hade beställts från USA eller Kina. En byggföretagare sa att det i hans bransch kunde vara halvårslånga leveranstider på brädor och spik. Priserna gick inte att förutse eftersom leverantörerna inte ville binda sig med tanke på den förväntade inflationen. Samtidigt visar arbetsmarknadsstatistiken att arbetslösheten är rekordlåg vilket antagligen beror på att den allmänna efterfrågan är så stark att företagen inte vill stå utan arbetskraft. När jag vandrade runt i universitetsstaden Princeton såg jag knappt en affär som inte hade en skylt med jobberbjudanden i skyltfönstret.

Men varför är det just energipriserna som stiger kraftigast av alla? Det beror nog delvis på att den hårda miljöpolitik som började föras ungefär när pandemin bröt ut. Den ena nationella ekonomin efter den andra skulle göras fossilfri. Till följd av nya regleringar minskade utbudet av olja och gas. Men efterfrågan på energiråvara är vad ekonomerna kallar oelastisk vilket betyder att marknaden till varje pris vill ha just de volymer som den bestämt att den behöver. När tanken är tom måste den fyllas på. Man kan skjuta upp ett bilköp i åtskilliga månader men en tom bensintank går det inte att förhandla med. Utan bensin tappar den helt samarbetsviljan. Därför kan även mycket små störningar av utbudet få kraftiga effekter på priset. När alla prompt ska ha lika mycket energiråvara den här veckan som förra går priserna i taket.