BIRGITTA SPARF: Om ett framgångsrikt politiskt projekt

Hur gick det egentligen till när Sverige förvandlades från ett rikt, lugnt och fridfullt land till ett alltmera splittrat och otryggt land, präglat av hög brottslighet samt etniska och kulturella motsättningar?

Jag tror att det gick till ungefär så här, med start 1975 när en socialdemokratisk statsminister yttrade dessa ord i riksdagen:

– Hör ni, killar och tjejer! Ska vi inte ta och sätta lite färg på vårt grå, trista och tråkiga Sverige? Göra det mångkulturellt! Så att vi får in lite nya spännande inslag, som kultur, mat och folkdanser från Moldavien, och sånt!

– Jaa! svarade den politiska församlingen, och så blev det.

För att de inflyttade inte skulle tappa fart på vägen in i det svenska samhället, och kanske förlora den kultur som vi kulturlösa var i sånt desperat behov av, beslutades samtidigt att det svenska folket årligen skulle ge de nya medborgarna generösa skattebidrag så att de kunde behålla sin kultur, religion och unika särart.

Projektet rullade på fint redan från start. Man skulle rentav kunna säga att det gick bättre än väntat.

Nu var det inte bara matglada folkdansare från Moldavien som flyttade hit, utan även mängder av människor från underutvecklade och våldsamma muslimska länder i Mellanöstern och Afrika.

De slank med av bara farten, eftersom våra politiker även beslutat att vi skulle rädda hela världen från krig och elände. Och inget kunde väl vara bättre än att få flytta till det då fina och lugna Sverige.

Här var den politiska logiken glasklar. Mängder av inflyttade lågutbildade och analfabeter från våldsamma och oroliga MENA-länder, som kräver skattebetalarnas försörjning under hela sin livstid, liksom deras stora barnkullar, kommer att ge oss enorma ekonomiska fördelar.

De kommer att lyfta våra skolresultat genom sin blotta närvaro. De kommer att rädda vår sjukvård, våra pensioner och vår välfärd. Vår export till Irak, Iran, Syrien och Djibouti kommer att nå nya och oanade höjder!

1990 hade vi berikats med tre utanförskapsområden, präglade av låg utbildningsgrad, låg förvärvsfrekvens och hög etnisk segregation. För att 2002 ha kommit upp i 136 som i rask takt utökats till 186 redan 2012.

Men inte nog med det, polisen klassade 2019 hela 60 områden som utsatta i den bemärkelsen att polisen i dessa hade svårt att utföra sitt uppdrag.

Samma år var, enligt polisen, 22 områden särskilt utsatta, vilket innebär att det är hart när omöjligt för polis och övrig blåljuspersonal att ens vistas där på grund av attacker i form av stenkastning och raketbeskjutning.

Fullkomlig succé för det mångkulturella projektet, med andra ord.

Politikerna ville få in nya kulturer i Sverige, eftersom vi saknade en egen inhemsk kultur. Det kom mängder av nya kulturer hit, diametralt motsatta vår egen, alltså den som var obefintlig.

Märkligt nog ledde detta till kulturkrockar, trots svenskarnas kulturlöshet. Det blev konfrontation, främst i synen på demokrati kontra islamsk diktatur.

De våldsamma muslimska påskupploppen, föranledda av aviserade koranbränningar, tog oss ännu ett steg närmare ett underutvecklat kaosartat U-land av Mellanösterntyp. Mångkultur i sin mest fulländade form.

De invandrare som flytt från islamskt förtryck för att här i Sverige studera, göra karriär och älska sitt nya hemland för vår frihet och demokrati, är kanske ännu mer förtvivlade över utvecklingen än vad vi etniska svenskar är.

De har redan en gång flytt från islamistiska diktaturer. Ska de nu behöva fly en gång till? Ska även vi infödda svenskar tvingas fly, av samma anledning?

Blev Sverige bättre genom att det blev mångkulturellt? Jag är född i mitten av 50-talet och har således varit med under hela denna förvandlingsresa. Jag hävdar bestämt att mitt land blev avsevärt mycket sämre genom detta.

Men själva det politiska projektet, att omvandla Sverige från ett homogent land till ett mångkulturellt och multietniskt dito, blev en framgång. Det får man faktiskt ge dem, om man vill vara generös!

Bild: Exempel på den kultur som inte finns. Midsommar i Dalarna med Leksands spelmanslag.

Birgitta Sparf