Så länge jag minns har jag fått höra att Sverige är en blandekonomi men jag har aldrig begripit vad det skulle betyda annat än en del kapitalism och en del socialism. Det antyder att kapitalism och socialism är förenliga och kan blandas efter tycke och smak ungefär som man kan göra en gin och tonic mer eller mindre stark. Det tror jag emellertid inte på och ska därför presentera min egen tolkning av begreppet blandekonomi.

Precis som GT:n har blandekonomin två ingredienser, nämligen kapitalismen eller marknadsekonomin samt politikerväldet. Dessa är uppenbarligen inte oförenliga eftersom de faktiskt existerar ihop men de förenar sig inte så harmoniskt som GT:ns beståndsdelar utan mer som saker som inte passar ihop, exempelvis lax och äppelkaka.

Marknadsekonomin är lätt att beskriva. Där finns vinstmaximerande företag och där finns arbetskraft samt en rättsstat som i systemets rena form ägnar sig åt att inom strikta lagar underlätta företagens tillväxt och fortsatta vinstmaximering (eftersom det är bra för alla).

Vinstmaximeringsprincipen leder till att ekonomin som helhet producerar ett avsevärt ekonomiskt överskott som samhället kan bestämma sig för att använda på olika sätt, till exempel att bygga pyramider till kungarna eller palats till de rika eller bidrag till de fattiga. Möjligheterna är oändliga.

När folk talar om marknadsekonomin eller till och med försöker förmå den att bli effektivare så att överskottet blir ännu större glömmer de ofta ett omistligt element. Det elementet är den särskilda kapitalistiska etik som måste uppfylla folks själar för att systemet ska blomstra. Man ska vara flitig, sparsam, hålla tider och uppfylla avtal och så vidare. Max Weber kallade detta ”den protestantiska etiken” och ville med den förklara kapitalismens framväxt för ett halvt årtusende sedan.

Politikerväldet samexisterar alltså med kapitalismen men inte på GT:ns välbalanserade sätt utan mer som en bearnaise som skurit sig. Politikerväldet strävar efter att maximera sin egen makt i avsikt att med den makten forma människornas tillvaro på det sätt väldet självt funnit vara mest fördelaktigt för människorna. (Jag har förstås inte kommit på detta av mig själv utan lånat konceptet från Tocqueville; se exempelvis här.)

I blandekonomin är det inte svärdet som skapar makt utan penningen. För att förverkliga sina ambitioner måste politikerväldet därför ha pengar. Pengarna finns i det ekonomiska överskott som marknadsekonomin ansamlar och det är där politikerväldet hämtar dem. Här finns blandekonomins fundamentala motsättning. Marknadsekonomins aktörer måste med största motvilja överlämna en mycket stor del – nästan halva bruttonationalprodukten – till politikerväldet.

Politikerväldet använder pengarna till att förverkliga sitt projekt att inrätta en idealtillvaro för människorna genom att a) bygga upp en jättelik apparat av funktionärer och administratörer med uppgift att hantera projektets praktiska genomförande, till exempel att placera en del barn på HVB-hem, samt b) försörja en kader av systemklienter.

Likaväl som marknadsekonomin har ett eget etiskt system som främjar vinstmaximerande beteenden så har politikerväldet sin särskilda uppsättning levnadsregler och dogmer vars syfte är att underlätta och utveckla politikerväldets maktutövning. Denna ideologi kallas PK-ismen. Eftersom politikerväldets innersta ambition är att med pengar och praktiska insatser, till exempel just omhändertaganden och olika slags terapier, eliminera mänskliga defekter så handlar dess ideologi till stor del om att definiera och rangordna defekta människor så att de mest defekta kommer först i kön till de olika slags omhändertaganden som politikerväldet kan erbjuda. Detta leder till en kamp bland systemets potentiella klienter om vem som ska anses svagast och därför få gå före i kön, allt enligt principen om ”the survival of the unfittest”.

Jag kan inte bestämma mig för om jag anser att blandekonomins inre strid i första hand är ekonomisk – och då gälla överskottets fördelning – eller om den är ideologisk och i så fall stå mellan PK-ismen och marknadsekonomins fundamentala trossatser som egentligen inte har något vedertaget namn men jag brukar kalla sunt förnuft. Båda alternativen har sina fördelar. Om vi ser striden som ekonomisk så blir den begriplig eftersom folk normalt följer sina ekonomiska intressen. Om vi ser den som ideologisk vidgas synfältet och vi blir kanske medvetna om att vi fortfarande lever i en historia som för det mesta karaktäriserats av olika sorters religionsstrider.