Jag känner inte till mycket om Rasmus Paludan, även om han då och då dykt upp i media efter något av sina upptåg, Man kan avfärda honom som varande en clown. Må vara – men han är en effektiv clown. 

Gång på gång avslöjas hur många i allmänheten – också många politiker – inte sätter något större värde på våra grundlagsfästa fri- och rättigheter. Av ren bekvämlighet, för att slippa bråk och kanske framförallt för att inte behöva ta ställning, anser de att polisen eller annan tillståndsgivande myndighet skall förbjuda för dem misshagliga meningsyttringar. De kanske inte själva blir så upprörda över någon manifestation, men de vet att det kommer att uppröra någon viss grupp, att det kommer att bli bråk och att de – om de inte tar avstånd – kan komma att stöta sig med en del väljare.   

De förordar då regelmässigt det mest bekväma alternativet: förbud. Yttrandefriheten väger lätt. De bryr sig inte om att deras lösning, när den väl accepteras en gång, kan bli den regelmässiga lösningen. – och sedan har vi yttrandefrihet bara i teorin, inte i praktiken. 

Paludans koranbränning syftar till att avslöja muslimers ålderdomliga, religiösa intolerans. Det är mycket vällovligt. Muslimernas intolerans hotar och gör vardagen svår inte bara för judar, utan också för till exempel lärare som inte – i praktiken – kan undervisa om förintelsen. Det ”upprör” muslimska elever till den grad att de med mer eller mindre tydliga hot hindrar lärarens undervisning. Om då läraren vänder sig till rektorn ber denne läraren att ge efter, att inte ta strid. Det är bekvämast. Skulle läraren vara så rättshaveristisk att han vänder sig till kommunens skolpolitiker blir reaktionen densamma. Detta vet alla lärare om. Alltså viker de sig direkt inför de muslimska elevernas maktanspråk. De muslimska eleverna är inte bara sårade i sin religiositet – de vet också att det ger dem makt – vilket de vällustigt använder sig av. 

Paludan avslöjar all denna eftergivenhet, all denna feghet och allt detta krypande för en intolerant och aggressiv minoritet. Han hjälper alltså judar, lärare och andra vilka i vardagen ställs inför muslimska krav och hotelser som de inte, i sin ensamhet, utan stöd från auktoriteter, törs stå emot. 

Men skall man då inte ta de protesterande muslimernas manifestationer – d.v.s. våld – på allvar? Jo. Sätt obönhörligt stopp för dem. Efter några kvävda, våldsamma uppror, kommer deras reaktioner att dö ut. De lönar sig inte. Då kan Paludan pensionera sig.  

Men än så länge behövs han.