Jag förstår mig inte på den svenska polisen. Eller, rättare sagt, jag förstår ju att de är inriktade på dialog och lågaffektivt bemötande – jag fattar bara inte varför. Som i torsdags, när en grupp lättkränkta och aggressiva muslimer startade upplopp i Linköping. Vad gjorde polisen då? Jo, de lät upploppet fortgå medan de tog sig till en tryggare plats en bit därifrån – allt för att inte provocera upprorsmakarna.

Det framgick i ett inslag på Expressen TV under torsdagen, där polisens presstalesperson Åsa Willsund intervjuades:

”Nu är det så här att i den här våldsamma situationen beslutade polisen att vi tillfälligt backar undan för att lugna ner den här situationen. Det gör vi ju av säkerhetsskäl då… att vi vill inte konfrontera och vi vill inte… eh… hamna i våldsamma situationer. Så just nu finns polisen på en plats i närheten där vi tar beslut om hur vi ska gå vidare kring det här.”

Efter att lättkränkta och våldsamma människor startat ett upplopp, attackerat både poliser och polisbilar och hindrat Paludan från att hålla sitt tal, vill polisen alltså inte ”konfrontera”. Det känns… tja, vad ska jag säga. Det känns kymigt, helt enkelt. Ovärdigt, på något sätt. Det är ju polisens uppgift att faktiskt ta just sådana här konfrontationer, för vem ska annars göra det? När de lägger sig platt, tills våldsverkarna har tröttnat på att slå sönder polisbilar och bete sig som kräk i största allmänhet, signalerar det att hela samhället backar för vissa kriminella element och deras krav. Har vissa rätt att starta upplopp, eller hur är det egentligen?

Nu klandrar jag inte poliserna på fältet. De gör nog så gott de kan, utefter de instruktioner de får. Nej, det här handlar i grund och botten om politiska beslut baserade på den vaga hittepå-värdegrund som tycks ligga till grund för det mesta i det här landet. Brottslingar ska bemötas humant och polisen ska tona ner sin auktoritet. Till vilket pris? Hur lång tid ska det behöva ta innan de styrande inser att kanelbullar och pizzaluncher inte kommer att rädda svenska folket från den grova kriminalitet som raserar samhället? När ska man komma till insikt om att polisens våldsmonopol finns där av en orsak?

Det kommer sannolikt att dröja. Länge. Om det ens kommer att hända. Jag ser inga tecken på förbättring när det gäller den officiella synen på brottsligheten. Politikerna skrävlar förstås om att de ska ”knäcka gängen” och ”vända på varenda sten”, men vad gör de egentligen? Inte mycket, av allt att döma.

Sen handlar det förstås också om vem som startar upplopp och varför. Jag kan naturligtvis inte veta säkert, men jag misstänker att polisen inte skulle sticka och gömma sig om det var exempelvis fattiga pensionärer eller utförsäkrade cancersjuka som satte igång att slå sönder deras bilar. Då skulle det förmodligen vara helt i sin ordning att ta konfrontationen. Men när det handlar om lättkränkta religiösa, som inte tål den lagstadgade yttrandefriheten, så ska silkesvantarna på.

Lika lite som jag förstår polisens förhållningssätt till den här typen av händelser förstår jag mediernas. Det finns en djupt obehaglig ton i nästan all nyhetsrapportering som rör just muslimer som vägrar acceptera den svenska lagstiftningen. När Expressen TV rapporterade om upploppet förklarar nyhetsuppläsaren Anna Silfwer bakgrunden på följande sätt:

”Rasmus Paludan är partiledare för det danska högerextrema partiet Stram kurs, som har blivit kända för att hålla anti-islamska tal och bränna muslimernas heliga bok, koranen, på olika platser både i Danmark och Sverige. Inte sällan har stora protester och kaosartade scener följt.”

Hon säger det med mycket allvarlig röst, med fokus på Paludans islamkritik, och det är uppenbart att Expressens vinkling är att det är han som orsakar kaoset genom att överhuvudtaget kritisera islam. Inte ett ord om respektlösheten för våra lagar hos dem som startar upplopp, slår sönder polisbilar och skadar poliser.

Så precis som vi med fog kan ställa frågan om hur polisen hanterar våldsmonopolet kan vi också ställa frågan om hur länge vi ska behöva tåla att vissa grupper ska strykas medhårs av medierna. Det är tillåtet att bränna både koraner och biblar och alla andra så kallade ”heliga” skrifter i Sverige. Om man verkligen värnar yttrandefriheten måste man faktiskt ställa sig på Paludans sida, oavsett om man gillar eller ogillar hans syn på koranen.