År 1936 publicerade den engelske ekonomen John Maynard Keynes sitt epokgörande verk The General Theory of Employment, Interest and Money som visade hur statsmakter – och därmed de politiker som styr staterna – kan rätta till samhällsproblem som man tidigare ansåg vara inbyggda i det kapitalistiska systemet, till exempel lågkonjunkturer och arbetslöshet. När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm tränades jag i de keynesianska tricken. Arbetslöshet beror på att folk sparar i stället för att konsumera, fick jag lära mig. Det kunde staten greja exempelvis genom att trycka pengar och dela ut till fattiga människor som garanterat skulle handla för dem. Eller också kunde politikerna ta pengar från de rika som har lägre konsumtionsbenägenhet (eftersom de sparar mer) och ge till de fattiga som har högre konsumtionsbenägenhet.

Någon devot keynesian skulle möjligen ha invändningar mot min sammanfattning av teorin men jag lovar att den är i sina grundsatser korrekt återgiven. Jag trodde aldrig på den men jag lärde mig den utantill och klarade tentorna. Men oavsett mina funderingar blev keynesianismen en allmänt erkänd och av politiker hyllad frälsningslära som bildade en helt ny avdelning inom nationalekonomin som kallades makroekonomi och ganska snabbt blev det dominerande tänkesättet inom den akademiska statskonsten.

Jag tyckte länge att det var konstigt att världens ledare så vördsamt kunde dyrka ett antal skäligen enkla matematiska formler i Keynes heliga skrift (som jag tror knappt någon läste men alla låtsades begripa; på ett visst plan är teorin kanske självklar: om arbetslösheten beror på att folk inte köper tillräckligt och den totala efterfrågan därför fallerar kan förstås staten, som disponerar sedelpressarna, se till att det köps mer).

Så hände det vid ett tillfälle medan jag studerade Carl Larssons monumentalmålning Midvinterblot att polletten föll ned. Larssons motiv är hämtat från den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid Uppsala tempel efter flera års missväxt. Det är djupsinnigt och ändå enkelt. Det minsta ett folk kan begära av sin överhet är att den har någon sorts magiska förmågor eller åtminstone goda kontakter med Ödet eller Gud så att den kan påverka vad som händer i världen och exempelvis avvärja missväxt eller massarbetslöshet.

När Keynes kom med sin revolutionerande skrift hade demokratin i västerlandet i de flesta fall bara några årtionden på nacken. Med demokratin kom ett helt nytt härskarskikt till makten, nämligen politikerna. Moralisk rätt till makten är inget som kommer med ämbetet utan något man måste öva sig på och växa in i. Politikernas problem var att de inte hade den sortens legitimitet som även kung Domalde visat sig sakna. Alla härskarskikt som vill bli tagna på allvar av sina underlydande måste ha någon särskild kompetens eller kvalitet som folket saknar. Varför skulle folket annars utse just dem till härskare? Så har kungar har genom historien normalt ansetts tillsatta av Gud.

Men vad hade politikerna för legitimitet? Att de var utsedda av folket räckte inte långt. Hur skulle folket kunna underkasta sig ledare som inte hade någon sorts övernaturlig kompetens? Det hade väl kunnat fungera om de demokratiska ledarna inte hade utgett sig för att vara något annat än en vem-som-helst men efter några årtionden vid makten hade de vant sig vid tanken att de var lite förmer och denna särställning måste legitimeras. De måste helt enkelt kunna övertyga folket om att de hade särskilda gåvor.

Att övertyga världen om politikernas magiska krafter blev keynesianismens historiska roll. Inte underligt att hans namn hyllades av demokratiskt valda härskare över hela världen och att ett mäktigt prästerskap av nationalekonomer uppstod som kunde överlägga med varandra om den sanna uttolkningen av Keynes banbrytande teser. Självklart indelade sig ekonomerna som de flesta andra experter i viktiga trosfrågor i distinkta sekter som valde att koncentrera sig på detaljer i budskapet som var tillräckligt olika för att det skulle kunna leda till heta debatter och strider om professurer varigenom inte bara politikernas utan även ekonomernas liv fick en högre mening.