Alltsedan antiken har vi fått berättelser om förhållandena mellan de bästa – eliten – och de andra, folket. När det varit problem i samhället har man skyllt på varandra. På vartdera hållet har man haft uppfattningen att det är de andra som har felat. Inom eliten har man varit enig, liksom bland folket. 

Så verkar det vara nu också. Folket, allmänheten, är övertygad om att vår elit är ute och cyklar och varken kan ta vara på landet eller sig själv.  Det är som det brukar vara. 

Det nya är att eliten börjat tvivla på sig själv. Man yppar ännu inte tvivlen öppet, men det avslöjar sig i den kortsiktighet med vilken man handlar och den lätthet med vilken man retirerar när man stöter på motstånd.  

Hur kan detta läge – sällan tidigare sett i historien – ha uppkommit? Det har två orsaker. 

Den första är den medvetna och omedvetna utarmningen av eliten. Den svenska eliten, politiker och andra som uppträder offentligt – motsvarar allt sämre de krav som en elit måste uppfylla. Den måste i viktiga avseenden skilja sig från massan, folket: den måste bestå av mer välutbildade, mer erfarna och klokare, inte nödvändigtvis intelligentare, människor – erfarenhet kan ge en praktisk intelligens, en klokskap som är väl så viktig. 

Regering, andra politiker, journalister och andra som vill påverka den allmänna meningen har blivit yngre, mindre erfarna, sämre utbildade och dummare för varje regeringsombildning, för varje ny minister och för andra i offentligheten verksamma.  

Dessa försämringar har blivit så uppenbara att det börjat bli skämmigt att tillhöra det som fortfarande kallas elit. Ändå lockas naturligtvis vissa av de förmåner som fortfarande erbjuds. Särskilt lockas de som har små möjligheter att ta sig fram av egen kraft på annat håll. 

Resultatet blir en accelererande nedgång. Allteftersom de gamla partiernas veteraner försvinner ersätts de av allt sämre kopior, vilket i sin tur försämrar elitens rykte alltmer. 

Den andra orsaken: Eliten har inte längre monopol på medel att nå ut till allmänheten, till medborgarna. Den skyddas inte längre av det gamla mediemonopolet, befolkat av vänligt sinnade, av statens medel och statens informationsmonopol beroende journalister, som själva anser sig tillhöra eliten.   

Internet i dess olika uppenbarelser har spräckt monopolet. För eliten besvärande uppgifter, som tidigare lätt kunnat döljas, avslöjas nu gång på gång av olika publikationer på nätet. Dessa avslöjanden gör det oftast omöjligt för de gamla medierna att fortsätta tigandet. 

I dagarna avslöjas hur energi-, utrikes- och försvarspolitik styrts av lättköpta förhoppningar snarare än av realistiska överväganden. Detta sker direkt efter pandemins avslöjande av gravt bristande säkerhet på folkhälsoområdet. Elitens ständiga misslyckanden har blivit den nya vardagen. (Konkret exempel på det fortgående förfallet: så här kan det gå till). 

Regeringen blev efter långa år befriade från det parti, Miljöpartiet, som styrts av brottsligt naiva och verklighetsfrämmande politiker. Det har däremot inte lett till någon förändrad politik. Den nya statsministern har visat sin inkompetens genom att befolka sin regering med nya, uppenbart okunniga ministrar.  

Den säkerhetspolitiska krisen har för tillfället räddat regeringen. Denna kris, liksom den 1968, har förstås ökat regeringens stöd, eller i alla fall hindrat att det urholkats. 

Kriget i Ukraina kan bli långvarigt. De bästa, eliten, kan komma att sitta kvar ytterligare ett antal år – och utsättas för stigande förakt och allt bittrare hån.