Den vanligaste typen av analys rörande kriget i Ukraina är förhållandevis enkel: Kriget beror helt och hållet på Vladimir Putins galenskap, storhetsvansinne och eventuella ondska, och det är naivt att tro att det går att lösa på annat sätt än att krossa honom personligen.  

Det är möjligt att det är sant i det här fallet, men när liknande resonemang förts i Irak eller Libyen har resultatet inte blivit det man hoppats. Att störta en diktator är inte riktigt samma sak som att vinna ett krig. Eftersom det finns kärnvapen inblandade den här gången, kan det vara klokt att ställa sig frågan varför just Ukraina blivit en krutdurk. 

Att Förintelsen är Europas största folkmord vet alla. Det näst största folkmordet är mindre känt (kanske för att definitionen av ordet är något luddig). Åren 1932 – 33 svalt upp emot fem miljoner ukrainare ihjäl efter att Stalin plundrat landet på livsmedel, i det som kallas ”Holodomor”. Händelserna ligger bara ett par generationer bort och de flesta ukrainare har säkert träffat någon som var med. Rysshatet i Ukraina har därför djupare rötter än i övriga Europa. Det kan också förklara varför nazistiska grupper fått förhållandevis stort spelrum, trots att landet inte är särskilt antisemitiskt. Hitler byggde inte bara koncentrationsläger, han krigade också mot Stalin. 

Dagens ryssar är förstås oskyldiga till Holodomor, men etniska konflikter av den här magnituden kan ligga under ytan i sekler. 10 -15 000 ryssar lär ha massakrerats i de östra provinserna under 2000-talet och jag tror inte allt som sägs i den här dokumentären är Putinpropaganda. Precis som Serbien är Ukraina ett kungadöme med tusenåriga anor, men nationsgränser är inte för evigt huggna i sten. I konflikten Serbien/Kosovo gav man separatisterna rätt och erkände Kosovo som en autonom republik, med knapp marginal i FN. Varför kan man inte vara lika generös mot befolkningen i östra Ukraina? 

Ukrainas medlemskap i NATO kan också diskuteras. Inte enbart för att NATOS utvidgning österut blivit ett rött skynke för ryssarna (och kommer att vara det även sedan Putin fallit), utan också för att Ukraina är ett fattigt, korrumperat land med bräcklig demokrati och etniska motsättningar. Sådana länder brukar inte kvalificera för NATO-medlemskap. Det är en sak att stödja ett krigförande land under pågående konflikt, en annan att ingå en försvarsallians enligt principen ”en för alla, alla för en”. Kanske inte ens USA vågar släppa in Ukraina inom överskådlig tid, och i så fall har man ”lurat” både Zelensky och Putin. 

Analytiker som inte uppehåller sig vid Putins galenskap, brukar tala om invasionen som ett proxykrig mellan USA och Ryssland, fört på ukrainskt territorium och med ukrainska soldater. Ett tecken på det är att Ryssland nyligen uppmärksammat ett antal biologiska forskningslabb som etablerats längs Rysslands södra gräns, och menar att de kan användas för produktion av biologiska vapen. Projektet man syftar på kallas ”Defense Threat Reduction Agency (DTRA)” och sorterar under USA:s försvarsdepartement. För närvarande är DTRA etablerat i sex tidigare sovjetrepubliker: Kazakstan, Azerbajdzjan, Uzbekistan, Georgien, Ukraina och Armenien. Så här beskriver man sin verksamhet på Kiev-ambassadens hemsida: 

The Biological Threat Reduction Program’s priorities in Ukraine are to consolidate and secure pathogens and toxins of security concern and to continue to ensure Ukraine can detect and report outbreaks caused by dangerous pathogens before they pose security or stability threats.  

I mina öron låter det ungefär som en typ av ”Wuhan light-laboratorium”, fast med säkerhetsklass 2 istället för 4. Fyra mobila laboratorier har enligt ambassaden levererats till ukrainska försvarsmakten, och enligt en låst artikel på Exakt 24 finns sedan tidigare sju USA-finansierade laboratorier i Ukraina. Kanske rör det sig om harmlös grundforskning, men är man det minsta paranoid och dessutom heter Vladimir Putin kan det vara skäl nog att agera. 

Till dessa försvårande omständigheter måste man också lägga Putin själv. Även om han inte är så galen som många säger, har han som ledare för Ryssland passerat sitt bäst-före-datum med ungefär tio år. Det är viktigt för honom att träda ut ur historien som segrare och inför sitt folk återupprätta något av Rysslands ära. Blir Ukraina en för svår nöt att knäcka finns risk att han riktar blicken mot något lättare mål av strategisk betydelse, där det militära motståndet är mindre eller kanske inget alls. I så fall ligger Gotland illa till.