Kommun efter kommun säger upp eller överväger att säga upp sitt vänortsavtal med ryska orter. Det påminner mig om en händelse 1961. 

Jag skulle med min Renault 4 – liten fyrkantig bil med en växel som en krycka – och tre passagerare åka från Stockholm till Uppsala. Vid krönet på första backen ut från Norrtull stod en likadan bil på vägrenen. Runt om stod tre personer och såg grubblande ut. Jag anade vilket – mycket vanligt – fel det kunde vara. Bensinpumpen brukade skaka loss så mycket att den slutade fungera. 

Jag stannade och erbjöd hjälp. Jag fick titta in under motorhuven. Det var som jag anade. Felet var snabbt avhjälpt. 

I bilen färdades tre tyskar. I min bil färdades, vid sidan av mig, tre clartéister. Under hela den tid jag mekade marscherade de fram och tillbaka, grymtade på låtsastyska och gjorde Hitlerhälsningar. 

De tre tyskarna var lika unga som vi. Ingen hade kunnat vara aktiv under kriget. Jag och tyskarna suckade inför de tre änglarnas – eller idioternas – uppvisning. 

Änglar? Jo, det var ett sätt att sjunga med änglarna. 

De institutioner av olika slag – kommuner, universitet, vanliga skolor och andra – som låtit enskilda människor från Ryssland besöka Sverige uppträder nu exakt som clartéist-idioterna. De vill sjunga med änglarna. De vill visa att de minsann – liksom alla andra – har vett att ta avstånd från det ondskefulla Ryssland. 

I själva verket hindrar de barn och vuxna från att uppleva ett alternativ till förtrycket hemma i Ryssland. Det bryr de sig inte om. Huvudsaken är att de får ta plats i änglakören. 

Hur har Sverige kunnat bli befolkat av så många självgoda, ängsliga hysterikor?  

(Den som läst vad jag tidigare skrivit vet att jag inte har något till övers för Putin och hans regim. Jag har tvärtom blivit kritiserad för att inte se hur fördelaktigt han avviker från makthavarna i väst. Det kan jag fortfarande inte).