Jag trodde länge att det svenska politikerväldet, inför åsynen av ett antal nationella problem som orsakats av deras egen härsklystnad, hybris och svärmiska idéer, till slut skulle återkalla sitt förnuft och bäst de kunde försöka reda upp situationen. Men ingen som betraktar den svenska politiken kan iaktta annat än pladder och låtsaslösningar.

Det är inte så att det saknas alternativ till den politik som bedrivs. Man skulle exempelvis kunna gå tillbaka till den milt segregerande och meritokratiska skolpolitik som fördes fram till 1960-talet och gav landet så stora framgångar i den internationella konkurrensen. Man kunde redan 2015, när de flesta insåg att Sverige tog sig vatten över huvudet med invandringspolitiken, ha infört ett invandringsmoratorium för att få rådrum och tid till eftertanke (vilket jag föreslog på dessa sidor). Man kunde ha låtit bli att i arrogans och övermod upplösa de nationella lagren av medicinsk utrustning (vilket det ena politiska laget gjorde). Man kunde ha undvikit att skrota det nationella försvaret (vilket det andra laget gjorde). Man kunde för länge sedan ha övergivit tron på att det är de sociala myndigheterna, inte polisen, som ska få bukt med brottsligheten.

Skälet till alla dessa politiska missgrepp och underlåtenheter borde vid det här laget vara uppenbart för envar fast skälets psykologi är svår att förstå. Det handlar om självbild, egennytta, ära, grupplojalitet och skräck att avsåga den gren man sitter på. Syndromet är känt från historien. På det viset förödde Karl XII och den franska, absoluta kungamakten sina respektive länder. (Läs gärna Magnus Västerbros bok om Tyrannens tid där vår tids politiska dumheter framträder som i en narrspegel i karolinerkungens statskonst.) Poängen är att en nations politiska ledarskap ibland inte kan bryta det beteende som är nedlagt i ledarskapets dna. Ledarna förgås hellre än de byter strategi. Hitler var också sådan och det tyska folket lika fogligt som det svenska under tolfte Karl.

Jag har trott att det skulle bli invandringen och dess medföljande ekonomiska och sociala problem som skulle knäcka det svenska politikerväldet. Det är väl ännu inte för sent men nu tycks en mer snabbväxande utmaning kämpa om tätplatsen bland de oförsonliga hot som tornar upp sig på vår väg, nämligen energiomvandlingen. Själv har jag väl aldrig anat vad det handlar om. Jag har praktiskt taget inga begrepp om elektricitet annat än tumregeln att en dammsugare drar en kilowattimme i timmen. Jag hade ingen aning om att ojämn vind- och solkraft kan orsaka allvarliga skador på kraftnätet. Framför allt kunde det inte gå upp i min hjärna att de beslutsfattare, framför allt politiker, som styr vår energipolitik inte heller haft en susning om sådant. Det kom som en total överraskning för dem, liksom för mig, att deras klåfingriga och miljöfromma pillrande med Sveriges elsystem skulle få så oväntade och förödande effekter på svenska folkets ekonomi och möjligheter att slippa frysa i sina egna hem. Jag märker att till och med jag, som hade så lite förtroende för dem, blir chockerad över den vårdslösa försumlighet med vilken de hanterar svenska folkets öde.

Men det är inte det värsta. Värre är att konsekvenserna av energiomställningen av vad jag kan begripa ännu knappt börjat och att smärtan kommer att öka framöver. Vi kommer att tvingas inse det vi hittills bara vagt anat, nämligen att klimatprojektet oundvikligen kommer att leda till plågsamt sänkt levnadsstandard, framför allt om det även fortsättningsvis kommer att ledas av folk utan förnuft, kunskap, erfarenheter och planer. (Betänk följande serie av energiministrar som under detta århundrade styrt över dina elräkningar: Sahlin, Olofsson, Hatt, Baylan, Ygeman. Skulle du våga köpa ens en begagnad brödrost av någon av dem?)

Jag har vid det här laget hört tillräckligt många tekniskt kunniga människor som jag litar på förklara att politikernas förhoppningar om en lindrig omställning sannolikt är fåfänga. Som så ofta gäller det nog att göra om och göra rätt. Björn Gillberg (bilden), en person som i min erfarenhet alltid visat säkert omdöme, föreslår ett ”energipolitiskt moratorium” på ett par år så att kloka människor får tillfälle att planera en fast grund för vad som behöver göras. Den nuvarande energipolitiken ”strider mot naturlagarna”, säger Björn.

Problemet är bara att de svärmare och dårar som styr oss faktiskt styr oss. De kommer inte att kunna övertygas om att de är ute på farliga vägar förrän vägarna blivit så farliga att det inte längre finns någon återvändo. Karl XII kunde inte övertygas ens då.

Björn, kan du inte ta initiativet till samla ihop ett kunnigt gäng och redan nu börja det arbete som bör genomföras under moratoriet?