Bilden visar en bit av superdatorn Cheyenne vid National Center for Atmospheric Research som enligt The Wall Street Journal ska förutsäga klimatet med hjälp av 5,34 kvadriljoner beräkningar. Om det handlar om så många beräkningar i timmen eller per år vet jag inte men jag fattar att det är fler än man skulle orka göra på sin miniräknare. Poängen i artikeln är att världen satsar ofattbara resurser på att försöka bygga alltmer sofistikerade datamodeller för att förutsäga klimatet och att man trots dessa investeringar egentligen inte kommit närmare svaret än tidigare men att jorden möjligen är mer känslig för koldioxid än man förut förmodade. Fast man vet inte och det kan vara tvärtom.

Jag vet dock vad jag tror och forskningen tycks i detta fall bekräfta mina misstankar. Klimatet är alltför komplext för den mänskliga hjärnan att begripa hur mycket datakraft som än ställs till hennes förfogande. Det är bara ett litet snäpp mer komplicerat att få datorerna att i förväg fastställa Guds avsikter. Men det är på denna lösa grund som världen försöker fästa sin klimatpolitik. Världens politiska ledare sätter miljardtals människors framtid på spel på grundval av teorier och beräkningar som de inblandade forskarna själva säger att de inte begriper. ”Vi befinner oss i ett läge där modellerna beter sig underligt”, säger Gavin Schmidt, chef för NASA:s Goddard Institute for Space Sciences. ”Vi står inför en gåta.”

Utvecklingen av datamodeller avseende klimatet är en tillväxtbransch. När världens ledare år 1992 träffades i Rio de Janeiro för att förhandla om ett internationellt klimatavtal fanns bara fyra elementära klimatdatamodeller. När de i höstas återsågs i Glasgow fanns det fler än hundra globala klimatdatamodeller som utvecklats av 49 olika forskningsgrupper. Åtskilliga av dessa modeller har fungerat bra i bemärkelsen att klimatet under viss tid verkligen visat sig följa modellernas förutsägelser – vare sig förutsägelserna körts framåt eller bakåt i tiden – men när modellerna tillfrågats om förändringar på längre sikt, till exempel miljontals år bakåt i tiden, så har modellkörningarna avvikit rejält från det empiriska materialet (det vill säga verkligheten).

Om klimatforskarna själva inte begriper sina metoder och modeller så må jag vara ursäktad som inte förstår vad de håller på med. Men en sak som forskarna aldrig skulle komma på av sig själva är den första misstanke som formulerar sig i min skalle. Den är att det samlade anslagsfinansierade klimatforskningspolitiska komplexet rimligtvis har betydande egenintressen i verksamheten.

De forskare och andra människor som ingår i denna gruppering har åtminstone två ess i rockärmarna. Det första är att de har ett troligtvis unikt kunskapsmonopol. Ingen utanför deras krets förstår vad de säger och deras bedömningar kan inte testas vilket är ovanligt. Knappt någon (utom litteratur- och genusvetare) får verka i årtionden utan att utvärderas. I jämförelse står läkemedelsbolag under totalkontroll eftersom mediciner noggrant undersöks såväl av myndigheter som läkarkåren och patienterna (som kan avslöja olämpliga mediciner exempelvis genom att dö). För klimatgänget finns inga motsvarande reviderande instanser.

Det andra rockärmsesset är allmänhetens skräck för jordens möjligen kommande värmedöd. När man betänker vad kyrkan lyckades bygga upp under medeltiden på basis av det enda argumentet att bara kyrkan kunde rädda människan från det helvete hon förtjänade efter döden – fast hon aldrig begrep vilka spakar kyrkan drog i för att åstadkomma detta underverk – så blir man snarast förvånad av att det bara görs 5,34 kvadriljoner beräkningar. Jag tror att skattebetalarna utan prut skulle gå med på att finansiera minst det dubbla.

Vill jag med detta så tvivel om klimatforskningens avsikter och antyda att den drivs av egennytta? Inte en sekund. Men om det är något jag lärt mig av min egen livslånga forskning om hur människor beter sig så är det att sådana som Jesus – som inte med jämna mellanrum kastade ett getöga på de egna livsvillkoren – är ganska ovanliga.

Om jorden förväntas gå under av värmedöd blir livsvillkoren mer gynnsamma för klimatbranschen.