BIRGITTA SPARF: När hårdhet möts av mjukhet

”Hjälp oss, hjälp oss!” är de bevingade ord som dåvarande rikspolischef Dan Eliasson yttrade i juni 2017. Detta eftersom polisen redan då tappat greppet om kriminaliteten i utsatta områden, och de särskilt utsatta områdena hade ökat från 15 till 23 stycken.

De som skulle kallas in för att hjälpa polisen var som alltid skola, socialtjänst och övriga fristående organisationer. Sammanfattningsvis andra aktörer som saknar varje form av våldsmonopol och lagliga verktyg att ingripa.

Hörsammade då de berörda Eliassons vädjan om hjälp? Det verkar inte så, polisen förefaller vara lika hjälplös nu som då. Om inte ännu mera desperata.

Johan Olsson, biträdande rikspolischef och chef för polisens nationella operativa avdelning, NOA, upprepade detta rop på hjälp i går, 220107.

Olsson hoppas fortfarande på förstärkning från mestadels kvinnliga lärare och socialsekreterare.

Vilka naturligtvis än i dag saknar varje form av lagliga påtryckningsmedel och praktiska möjligheter att förändra eller stoppa brottsutvecklingen.

Olsson tror dock fortfarande att mirakel kan ske, i något som kan liknas vid religiös fanatism. Om man tror på något tillräckligt mycket, och ständigt upprepar sina böner, så måste det till slut bli verklighet. Det ”förebyggande arbetet”, som alla pratat om i minst 30 års tid men som aldrig fungerat, måste till slut bli lösningen bara tron är tillräckligt stark.

Vad vi bevittnar är hur långt feminiseringen av det svenska samhället har gått. Polismyndigheten har feminiserats och övergått till en syn på sin egen verksamhet som i första hand mjuk, förstående och relationsskapande. Polisförbundets Lena Nitz har länge framfört åsikten att polisen främst ska arbeta långsiktigt och förebyggande.

Men jag är en smula orättvis. Man måste vara medveten om att både åklagarväsendet, polisen och kriminalvården verkar i ett sammanhang, styrt av en lagstiftning som kan beskrivas som ingenting annat än mjuk och fullständigt tandlös. Så att enbart peka ut polisen blir fel.

Det är först och främst våra politiker som oupphörligen upprepar detta mantra om skola, socialtjänst och förebyggande arbete. Om och om igen, trots att situationen vad gäller den grova brottsligheten stadigt förvärras, år från år.

Polismyndigheten, i detta fall, blir enbart ett symtom på ett samhälle på tillbakagång. Manliga dygder, som fasthet, styrka, försvarsvilja och en rimlig syn på straff för skändliga brott mot andra, har ersatts av ett kvinnligt tänkande och en lagstiftning baserad på förståelse, omvårdnad och en tro på alla individers inneboende godhet och vilja till egen förändring och förbättring.

Vi må ha världens första feministiska regering. Men denna så kallade framgång kommer med ett mycket högt pris.

Vi har genom att dagens radikala feministiska idéer fått så stort genomslag, tillsammans med falska budord som ”Allas lika värde”, förlorat förmågan att försvara oss själva. Vi har fått ett samhälle som står vidöppet för alla möjliga angrepp, såväl utifrån som inifrån.

Skola och socialtjänst har bevisligen inte under 30 års tid förmått stoppa den nya typ av gränslös, brutal och dödlig brottslighet som vi lever med i dag. De kommer garanterat inte heller att lyckas med det i framtiden. Att fortfarande tro på motsatsen är inget annat är ren och skär idioti.

Därför är nu dags för andra metoder att bemöta både brottslighet och terrorism. Metoder av traditionellt snitt där hårdhet möts av hårdhet, inte mjukhet, förståelse och en självdestruktiv vilja till förlåtelse.

Annars kommer vi att förlora den fina civilisation vi, våra förfäder och de invandrare som tror på fred och frihet har byggt upp i Sverige.

Birgitta Sparf