Jag återkommer till somalier i Sverige eftersom de är en intressant grupp när det gäller utebliven integration. Nu har Tjärna Ängar i Borlänge kommit i blickfånget genom UG:s reportage därifrån, men det finns mängder av andra somaliska enklaver i Sverige, till exempel Tensta/Rinkeby och många fler.

Vad jag inte kan sluta förvånas över är politikernas förväntningar på att integration/assimilation ska uppstå spontant i denna grupp. Politikerna ger incitament för ett visst beteende – och förväntar sig att folk ska agera precis tvärtom.

Somalier är ett nomad- och klanfolk från ett land plågat av krig, oroligheter och klankonflikter. Islam är statsreligion och Sharialagarna upprätthålls strikt. För att inte tala om utbildningsnivån. Jag citerar från Utrikespolitiska Institutet:

”På 1970-talet skapades en sjuårig grundskola. Införandet av ett somaliskt skriftspråk 1972 följdes av en kampanj för läs- och skrivkunnighet. Men utbildningsväsendet föll samman under inbördeskriget i början av 1990-talet. Bara ett antal koranskolor fortsatte att fungera. Senare har grundskolor åter öppnats i en del områden. Endast två av fem vuxna somalier kan läsa och skriva.”

Mot den bakgrunden kan man fråga sig vad politikerna egentligen hade förväntat sig av de somalier som valt att flytta till Sverige.

I Sverige bor det cirka 70 000 personer födda i Somalia, plus 40 000 barn med minst en förälder född i Somalia. Det är ingen alarmerande stor grupp. Syrierna är flest, de var 2019 totalt 242 150 personer (Wikipedia).

Men den somaliska gruppen förorsakar stora problem, ekonomiskt, kulturellt och genom vissa avtryck i brottsstatistiken.

Vad möts då somalierna av när de valt att flytta till Sverige? Är det krav på självförsörjning och integration/assimilation? Nej, det är precis tvärtom.

De möts av ett generöst välfärdssamhälle som fortfarande betraktar sig som rikt och tycks ha råd att försörja hur många som helst.

Stora barnkullar om upp till åtta barn eller fler är ingen ovanlighet i denna grupp. Man kan, utan att överdriva, säga att alla barnrelaterade bidrag från socialtjänst och Försäkringskassa inte bara hjälper till att upprätthålla dessa familjemönster, de uppmuntrar och supportar dem.

Barnbidraget uppgår till maximalt 11 740 kronor i månaden inklusive flerbarnstillägg, vilket upphör efter det sjätte barnet.

Socialtjänstens normer för barn har dock inga begränsningar. Det säger sig självt att barnen blir en födkrok med de extremt generösa belopp i socialbidrag som betalas ut för varje barn i familjen.

Jag kan som exempel ge socialbidragsnormen för barn mellan 7-10 år 3 060 kr per barn, mellan 11-14 år 3 520 kr, mellan 15-18 år 3 970 kr och slutligen mellan 19-20 år 4 000 kr i månaden.

Den som aldrig arbetat i Sverige har rätt till föräldrapenning på grundnivå i 480 dagar, cirka 7 500 kr i månaden.

Sedan är politikerna bekymrade över den låga förvärvsfrekvensen bland somalier i allmänhet, den ligger på 48 procent, och bland de somaliska kvinnorna i synnerhet.

Politikerna är även bekymrade över trångboddheten bland somalierna. Det är som om varken politiker eller somalierna själva förstår att om man skaffar åtta barn och bor i en trea så riskerar stugan att bli lite trång.

Att somalierna i det läget klagar och kräver större bostäder är inget att förvånas eller ens uppröras över. De har skolats in i ett ekonomiskt bidragssystem där de endast har rättigheter och inga skyldigheter.

Problemet är att i de miljonprogramsområden där de flesta bor finns i allmänhet inte större lägenheter än 3:or och några enstaka 4:or. Eftersom dessa områden är skapade för svenska familjer på 60- och 70-talet med normalt antal barn som ligger någonstans mellan ett och tre.

Jag vill påstå att somalierna handlar fullkomligt logiskt och rationellt. De har flyttat från ett fattigt och instabilt land till ett välutvecklat rikt land där de har rätt till arbetsbefriad försörjning livet ut. De får dessutom bra betalt från stat och kommun för varje barn som föds.

Jag vågar också påstå att de somalier som integreras/assimileras gör det trots alla välmenande integrationsprojekt och föreningsbidrag för den somaliska kulturens och islams bevarande, inte tack vare.

Det är inte bara somalier som utgör ett problem i Sverige när det gäller självförsörjning och integration. Även de från Mellanöstern utgör en ”utmaning” med mycket låg självförsörjningsgrad och överrepresentation i brottsstatistiken.

Så jag ställer mig ständigt frågan, om och om igen:

– Vad trodde våra politiker? Vad förväntade de sig? Om inte just alla dessa stora och svårbemästrade samhällsproblem?