Dagens Nyheter gör nu en artikelserie om inkomstklyftor. Den presenteras bland annat med orden:

”När vissa vandrar i egen ägd skog värd tiotals miljoner kronor, behöver andra hjälp av Frälsningsarmén för att kunna ge julklappar till barnen.

DN kommer i en serie att beskriva de ekonomiska klyftorna i Sverige i dag, men också varför det är så svårt att bestämma vad som är fattigdom i ett av världens rikaste länder.”

Först ut är Anna Stjernberg som bor i en mindre stad i Skåne. Enligt DN så oroar hon sig för hur familjen ska klara sig, till våren försvinner flera bidrag från dottern som fyller 18 år och tar studenten.

Jag är inte ute efter att kritisera just Stjernberg men vill påtala de tankefel som skapas hos människor i en socialdemokratisk bidragsekonomi som Sveriges. Samma tankefel som även de journalister drabbats av, som ska beskriva situationen.

”När dottern tar studenten i vår upphör barnbidraget och bostadsbidraget för henne. Anna oroar sig för hur familjen ska klara sig. Förhoppningen är att dottern ska satsa på något och kunna tjäna pengar.”

Hela familjens ekonomi är baserad på en mängd olika bidrag:

”I 20-årsåldern levde Anna Stjernberg i en våldsam relation där hon misshandlades svårt. Till en början blev hon sjukskriven, med tiden blev det allt svårare att kunna sköta ett jobb. Det var lättare att få sjukpension (sjukersättning) på den tiden, berättar hon.

Anna Stjernberg träffade en ny man och tillsammans fick de en dotter, nu 18 år, och en son som nu är 13 år. Båda bor hos Anna. Från en tidigare relation har Anna Stjernberg även två äldre barn.

Totalt får familjen in omkring 20 000 kronor varje månad. Anna Stjernberg får sjukersättning och bostadsbidrag. Tonåringarna behöver extra tillsyn som gör att hon utöver barnbidragen får vårdbidrag. Dessutom får barnen efterlevandepension efter sin pappa, som gick bort för sex år sedan.”

Stjernberg, som alltså sedan länge blir försörjd genom sjukersättning, har inga problem med att få dagarna att gå:

”Vardagarna och helgerna ser i stort sett likadana ut. Anna Stjernberg är hemma och tvättar och städar, ibland går hon ut på promenad, men inte nu när det är så tråkigt väder. En stor del av tiden läggs på att hantera myndigheter, skola och BUP.

– Helgerna är lite skönare för då slipper jag tjafsa med skolan.”

Glädjen över att dottern går ut skolan till våren och blir vuxen förbyts till oro på grund av att ”inkomstkällor” som DN skriver, alltså bidrag, försvinner.

Den naturliga planen, att dottern fortsätter plugga med CSN-lån eller börjar jobba, har här ersatts med en vag förhoppning om att dottern ska kunna tjäna egna pengar.

Stjernberg själv har fullt upp med att hantera myndigheter och ”tjafsa med skolan”. Vid behov, när barnen behöver något extra, måste även olika välgörenhetsorganisationer kontaktas, så hon har något som liknar ett heltidsjobb, om jag förstått saken rätt.

Jag säger absolut inte att Stjernberg har det lätt. Barnen har speciella behov och kontakt med BUP. Hon har en hyra på drygt 7 000 kr. Det säger sig självt att det blir svårt att få det att gå ihop om man inte arbetar och bara får in 20 000 kr netto i månaden från det allmänna.

Men ändå blir det fel vid analysen. Vid läsning av artikeln får jag en bestämd känsla av att både Stjernberg själv och DN-journalisten tycker att hon får alldeles för lite bidragspengar. Något har blivit orättvist och hon borde få mer.

”Det var lättare att få sjukpension på den tiden”, säger Stjernberg. I detta har hon helt rätt. Förtidspensioneringarna började öka markant i mitten av 70-talet.

Denna bidragsform bytte 2003 namn till sjuk- och aktivitetsersättning. Försäkringskassans statistik visar att ”antal mottagare av sjukersättning har minskat från att ha legat på som högst 540 000 personer år 2005 till att ligga på strax över 230 000 personer år 2020.”

Att antalet varit så högt berodde på att socialdemokraterna använde förtidspensionen som ett både bekvämt och effektivt sätt att få bort människor från arbetslöshetsstatistiken.

Även långa sjukskrivningar användes under samma period för att dölja arbetslöshet. Det var inget ovanligt med sjukskrivningar under flera år med samma ofta vaga diagnos. Politikerna insåg att detta inte kunde fortgå och man började satsa mer på rehabilitering, arbetsträning, ett strikt regelverk för läkarintyg etc.

Hur många som i dag vandrar omkring i sin egen skog, värd tiotals miljoner kronor, vet nog DN bättre än jag. Men jag vet betydligt mer än DN om vad ett ständigt utökat rättighets- och bidragsutbud gör med människors mentalitet.

Den ursprungliga och goda tanken, med solidariskt stöd till människor i tillfälliga svårigheter, har med åren växt till ett byråkratiskt och ekonomiskt monster med allt fler i livslång bidragsförsörjning.

Av dessa är en klar majoritet hitflyttade från dysfunktionella kulturer diametralt motsatta vår. Vilket naturligtvis är rena vansinnet och ett mycket allvarligt systemfel.

I grund och botten är det detta systemfel som orsakar de ekonomiska klyftorna vi ser i dag. Sedan tillkommer självfallet en mängd andra faktorer som inte gör saken bättre.