Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del. Två års tidigare i världshistorien troligen oöverträffade medicinsk forskning har genomförts, åtskilliga vacciner har tagits fram på nästan försumbar tid. Det finns hur mycket statistik och erfarenheter som helst. Mänskligheten har i denna fråga samlat på sig medicinsk kunskap som aldrig förr.

Men ganska snart kom jag fram till att projektet var dödfött. Det finns säkert hur mycket kunskap som helst men den tycks ge helt olika svar beroende på vem som frågar och därefter drar slutsatser om lämplig nationell politik. Lämplig nationell politik verkar definieras som den grad av nedstängning som anbefalles i varje enskilt land. Graden av nedstängning är vad coronapolitiken handlar om. Det andra, till exempel syrgasförsörjningen i äldreboendena, är sekundärt.

Coronapolitik handlar alltså om i vilken utsträckning de politiska ledarna ska stänga pågående verksamheter. Pågående verksamheter kan vara vad som helst, till exempel skolor, butiker, kollektivtrafik, fabriker, kontor, sjöfart. När de politiska ledarna bedriver coronapolitik är det därför som om de hade en stor spak som de kan föra bakåt och framåt och där varje punkt där reglaget kan lämnas är markerat med en siffra mellan 0 och 100 vilket betyder hur stor andel av nationens verksamheter som ska stängas av.

Coronapolitik är i verkligheten förstås mycket mer än att ställa in ett avstängningsreglage mellan lägena 0 och 100. Men då måste man ge sig in i de medicinska finesserna och handlingsmetoderna och det gör man inte gärna vare sig i detta fall eller andra om man inte har det medicinska till sin profession. Det har inte de politiska beslutsfattarna. Den för debatten politiskt relevanta frågan avseende coronapolitiken är därför endast var spaken ska placeras. Läs tidningarna så får du se. Måste man ha munskydd inomhus? Ska man öka från sju till 14 dagars karantän när någon kommer hem från en utlandsresa, ska skolor stängas och då för alla barn eller bara några? Vad med idrottsevenemang och konserter? Får ovaccinerade anställas?

Den avgörande frågan är om det finns någon koppling mellan å ena sidan graden av nedstängning, och å andra sidan sådant som folk bryr sig om, nämligen om de ska bli sjuka och kanske dö?

Enligt en vetenskaplig studie som refereras i The Wall Street Journal finns ingen sådan koppling. Plåga dig gärna lite extra genom att läsa den meningen en gång till så att du verkligen förstår att politikernas i det här fallet enda eller i varje fall huvudsakliga åtgärd mot coronat – olika grad av nedstängning – rimligen har effekter på det berörda landets ekonomi men inte på befolkningens insjuknande och död av viruset.

Det märkvärdiga är, vilket redovisas i artikeln, att en praktiskt taget enig vetenskapskår, fram till dess att coronat bröt ut, menade att det var bortkastat med nedstängningar. Ett forskarteam från Johns Hopkins drog år 2006 följande slutsats:

Inga historiska observationer eller vetenskapliga studier har kunnat förevisas som stödjer några fördelar med storskalig karantän… de negativa effekterna av storskalig karantän är i själva verket så extrema att denna åtgärd inte bör tas på allvar.

När jag läser dagens tidningar får jag reda på att ökad smittspridning förmår Nederländerna att stänga ned, Australien att öppna upp och Lukasjenka att skälla ut sina ministrar för att de djävlas med folket vilket verkar ha förorsakats av att ministrarna förordat nedstängningar.

En studie från Johns Hopkins från 2019 konstaterar nyktert ”att en del icke-medicinska motmedel mot epidemier, till exempel karantän och resebegränsningar, kan drivas av sociala och politiska snarare än medicinska skäl av politiska ledare”. Sådant förstod kloka människor redan före coronapandemin. Men tror vi inte fortfarande att politiska åtgärder som nedstängningar har stor medicinsk betydelse?